Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 3
omedelbart gifva sig hän åt resans tusen olika syner och intryck
utan alltid hänför allt till sig själf och i hvad som möter honom
ständigt hemligt letar efter ett svar på sitt eget väsens gåta, en
maning eller ett löfte om den egna personlighetens bestämmelse.
Den sorglöshet, den oreflekterade lifsglädje, som på den klassiska
jorden bemäktigar sig de flesta Italiafarande nordbor, är icke hans.
och ehuru han fint angifver sin sensation inför den nya omgifningen,
då han i ett bref från Rom talar om, huru "man sjunker i en nästan
mjältsjukt passif hängifvenhet åt de omgifvande tingen",1 så har
han knappast erfarit den förnimmelse af indolent lycka, af
sol-drucken harmoni och jämbördighet med världen rundtom, hvilken
just brukar födas ur denna stämning. Relativt litet ha också
intrycken från forntidens eller samtidens Italien direkt utlösts i
några betydande diktskapelser; de objektivt skildrande
situationsbilderna i Atterboms "Vandringsminnen" äro i de flesta fall rena
bagateller, ett par af dem endast öfversättningar, medan de större
poemen med italienska motiv i regeln komma först senare. Nästan
endast då skalden sjunger om sig själf, lyckas han: den subjektiva
karaktären af Atterboms reselyrik är oftast samtidigt måttstocken
på dess skönhetsvärde. Man läse de bästa af resedikterna i 1818 och
1820 års Poetisk Kalender; rent personligt biktande i nästan hvarje
rad, stå de ej sällan blott i den obetydligaste relation till färdens
scenerier och yttre intryck, det är som om dessa glidit af på skladen
och endast tjänat till att frigöra de lyriska källsprången i hans inre:
i den skönaste af dem alla, "Vandrarns Aftonvisa", är också resan
fattad rent lifssymboliskt. Atterbom stiftar just nu bekantskap med
Eichendorffs verk — jag har funnit, att den vackra sonetten "Italia",
hvars inledningsrader gifva en utsökt syntes af det klassiska landet,
och hvars slut-terzin i sin plastiska åskådlighet och sitt stolta fall
väcker tanken på en svensk parnassien-diktare som Snoilsky, fritt
omsmälter intryck från ett i novellen "Das Marmorbild" inlagdt
poem, där Eichendorff lyriskt förtätat den motsättning mellan
hedniskt och kristet, som genomgår hela novellen. Och dock har han
föga gemensamt med denne det muntra och obundna vandrarlifvets
1 Minnen frän Tyskland och Italien I, sid. 300.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
