Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 Carl Santesson
förhärligare; hans resepoesier röja ofta redan i själfva titlarne —
"Pilgrimshelsning", "Afsked från Villa Borghese", "Enslighet",
"Utsigt", "Vandrarns Aftonvisa" — ur hvilken känslogrund de
sprungit fram och inordna Atterbom i skaran af sentimentala
poetresenärer. Af resans alla impressioner gripes hans sinne starkast
af färdandets oro och hemlöshet, af afskedsstundernas vemod och
längtan mot det hägrande målet, af allt som är stämningsbrytning
och sökande bort från nuet; äktast blir poesien i hans
"Vandringsminnen", när Minnets och Hoppets melodier börja spela i dem.
I ett par rader i ett bref från Nürnberg har Atterbom gifvit
nyckeln till denna sitt temperaments egenartade disproportion, då han
skrifver: "Och så kände jag här, hvad jag föröfrigt icke kände för
första gången, att det Förgångna är min känslas egentliga hemort.
Ja, mitt hjerta tillhör det Förflutna, mitt hufvud det tillkommande,
och det som man kallar närvaro är, för mig, egentligen icke till.
Ville det engång lyckas mig, att äfven bemäktiga mig denna med
värma och klarhet, så vore poeten, ja den praktiske philosophen
färdig; till dess blir jag, i trots af alla mina bemödanden, en
vanmäktig dilettant i konsten som i lifvet."1 Med detta yttrande
öppnar skalden en inblick i hvad han djupast saknar i sitt eget
väsen; i detta förhållande till verklighetslifvet ligger icke blott
förklaringsgrunden till att reseårens lyrik formar sig till elegiskt
eko eller till en framtidsdrömmeriernas sång, utan i vidare mening
till en hel sida af personlighetskrisen under denna tid.
Verkligheten vill icke öppna sig för skalden. Han förmår icke träda
i det förhållande till tillvaron, att han känner sig lefva i hel
och full gemenskap med denna. Bekännelser härom öfverflöda i
hans bref, och i det stora prosautkastet till "Fågel blå" har han
låtit sitt poetiska jag, Deolätus, ingående analysera sitt väsens brist
på denna punkt. Om Deolätus’ "förhållande till lifvet och naturen"
säges det här: "Han kan deltaga i allt, han kan reflexivt uppfatta
allt, men hjertat förblifver dock till en betydlig del tomt och kallt,
och ingenting uppfyller fullkomligt hans bröst" (sid. 193, 194).
Fåfängt yppar Naturens Ande sin visdom för honom: "Hvad han
1 Minnen I, sid. 255.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
