Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 11
nas i inspirationens stilla och stora stund, när allt det i själen
bundna löses och väller fram som sång. Här finnes också folkvisans
enkla, monotont klagande ton; som Atterbom själf anmärkt, har
"Vandrarns Aftonvisa" lånat sin melodi från en visa i "Des Knaben
Wunderhorn" (I, sid. 190 i l:a uppl.), och likheten sträcker sig äfven
till versmåttet. Dikten, "Zwey Röselein", äger formen af ett samtal
mellan "Knabe" och "Mädchen", hvari han förebrår henne för
otrohet. Hon svarar i verser, som med sin kärnlyriska
romansklang dröjt kvar som eko i en af Atterboms strofer.
Kösslein am Strauche blühn
Ewig doch nicht,
Lieb ist so läng nur grün,
Bis man sie bricht.
"Vandrarns Aftonvisa" är en platonsk fantasi om den drömda
älskade, om henne som af evighet blifvit bestämd för skalden:
Färdas jag verlden kring
Så långt från Dig,
Dock i en hemlig ring
Böjes min stig.
Du är dess A och O,
Ehvart jag vill;
Dig svors mitt hjertas tro
När jag blef till.
Från sin tillvaro i transcendenta evighetsrymder har "hjärtats
anade gudinna" en gång sänkt sig ned till jorden, och bilden får
nu fastare konturer och verklighetsdrag, om än de flyktigaste och
mest drömlika:
Du var min barndoms brud,
Du var min vår;
Du är min tungas ljud,
Du är min tår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
