Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Carl Santesson
Engång jag var dig kär,
Yi voro små:
Rosor och smultronbär
Gaf jag dig då.
Dessa verser kunna icke syfta på någon annan än Atterboms
"majbrud" och barndoms lekkamrat Carolina, den lilla flickan, som
bortrycktes af döden vid 7 års ålder men kvarlämnade ett
oförgätligt intryck hos skalden, då en 8-årig gosse. En af stroferna i
"Carolina", den omarbetade ungdomsdikt, där Atterbom reste ett
minnesmärke åt henne och åt denna dock halft litterära barnerotik
à la Franzén, bevarar liknande drag af deras samvaro — man märke
huru de dela smultron, som de plockat — det nya i "Vandrarns
Aftonvisa" ligger i det sätt, på hvilket denna upplefvelse platonskt
förandligas. I "Carolina" hägra samma barndomsscener i ett
förklaradt fjärran:
Än jag ser dig, när vid våra lekar
Du tog mig, långt från de andra, fatt,
Och i skuggan af de gamla ekar
Delade med mig din smultronskatt;
När vid festen du, bland höga lindar,
Dansade som nymf vid källans rand,
Och ditt hår, ett spel för milda vindar,
Bar den unga sommarns blomsterband.
Men hans själs brud endast skymtade fram för att blifva borta
för alltid, och skalden ser henne icke uppenbara sig på nytt i en
annan kvinnas gestalt, såsom Novalis, inspirerad af platonska
tankar, tyckte sig i Julie von Charpentier skåda pånyttfödd sin första
älskade, Sophie von Kuhn. Endast saknaden och minnet stå kvar:
Rosor och smultronbär
Skynda sin kos,
Solstrålen slocknad är
Innan det tros.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
