Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 13
Som man ett vallhorn hör
Fjerran i skog,
Genljuds-likt minnet dör,
Aldrig hördt nog.
Så följa de utsökta slutstroferna, som i tunna, halft slocknande
rytmer, i trötta, men elegiskt rena tonfall bära fram diktarens
klagan och resignation:
Bäcken går saktelig
Fram till sitt haf:
Hjertat så klagar sig
Fram till sin graf.
Åren, de dröja ej,
Säga ej till;
Svara blott Glöm! och Nej!
På hvad man vill.
Dock ler din ljufva bild
Än i mitt bröst,
Än talar, skär och mild,
Till mig din röst:
»Fåfängt din suck mig hann,
Ack! allt försent;
Gläds, att du sakna han!
Evigt och rent!»
Huru äkta Atterbom äro icke de sista verserna i skaldens trohet
mot sin tankbild och hans medvetande af den klara ekoklang, med
hvilken hans poesi besvarar hans väsens ideella trånad. Slutstrofen
bildar i känsloläge och tankegång ett direkt preludium till
bekännelsen i näktergalssången i "Lycksalighetens ö":
Känsla utan maka,
Ungdom utan vår!
Trofast bör du vaka,
Tills din Mång förgår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
