Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 Carl Santesson
om sällheten i parken efter Amundus’ och Florinnas stora
kärleksduo på balkongen.1 Men denna sista scen i det fullbordade
sagospelet tillhör ju de partier af "Fågel blå", som, fastän antydda i
utkastet, först sågo dagen på 1830-talet, och i hvarje fall har
"Lycksalighetens ö" tidigast fått ärfva stämningsdagern från slutet i
"Fågel blå".
I Deolätus’ sista monolog med dess prägel af definitivt slutord
och klarnad världsåskådning föras vi åter in till det centrala i
Atterboms kris. Upproriskt pockar det egna jaget på den lycka,
som rundtom gripes af alla andra, medan Deolätus manar det till
tystnad och visar det dess uppgift i altruistiskt handlande.
Oegoistiskt skall det spegla tillvaron och endast som en väsenlös ton
ljuda med i den stora allsymfonien. "Fågel blå "-utkastets sista ord
uppenbara, huru detta lefnadsideal verkligen tillägnas af Deolätus
och konflikten alltså funnit sin lösning. Men för hur länge? Ty
skalden kan ej förneka, att allt detta är och förblir en teori, som
endast momentant kan tillfredsställa honom, och som blott alltför
ofta måste röja sig som en maskerad desillusion, en tvungen utväg,
icke en lefvande öfvertygelse. Innerst måste han med den unge
trubaduren i "Fågel blå"-utkastet försäkra, att han icke begärde
"denna höga vishet, som gör att man sväfvar som en blodlös
vålnad genom tiden och rummet, utan att ändå vara i stånd att
fullkomligt slita deras band" (sid. 282). Djupt rotadt i
Atterboms natur låg ett oafvisligt kraf på ett bejakande af lifvet i dess
högsta värden; den trötta pessimism, till hvilken hans besvikna
lyckobegär konsekvent ledde, kunde han ej annat än visa ifrån sig
som ofruktbar och i sitt djup fientlig mot det bästa hos honom själf.
I sitt sökande efter nya grunder för sitt personlighetslif, efter ett
nytt lifspatos, tvingas han därför, då han för hvarje pris vill uppnå
harmoni, att godtaga själfva sin egenartade begränsning; hvad som
hos honom är oförmåga af verklighetsgemenskap, hvad som låter
hans väsen och konst förtunnas till blott spegling, skugga och
genklang, till ett lif i andra hand, icke omedelbart förnummet som det
första och ursprungliga, allt detta hvilket han känner som en brist
1 Atterboms sagospel Fågel blå, sid. 95, 96.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
