Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 Carl Santesson
han kan icke heller införlifva dessa etiska kraf med sin
personlighet, icke omedelbart upplefva dem som realiteter. Då den unge
trubaduren i "Fågel blå "-utkastet förundrar sig öfver, att Deolätus
säger sig sakna religion, svarar denne: "Dock icke ett i Gud tåligt,
fördragsamt, allt skapadt med kärlek och skoning omfattande, med
verlden och sig sjelf i lifvets djupaste rot försonadt sinne? icke
den högsta förklaringen af alla menskliga känslor och lidelser i en
sannfärdigt lefvande och verksam tro, som dock är den egentliga
blomman af hvad man kallar religion? Kanske god vilja dertill;
men ännu föresväfvar mig denna milda, ljusa, redan på jorden
himmelska sinnesstämning mera såsom ett ideal i betraktelsen och
fantasien, än att den lekamligen hos mig öfvergått till saft och blod,
till den luft som jag andas, den krets inom hvilken mitt Jag hvarje
ögonblick rör sig, den ton som utan afbrott stämmer min varelses
fibrer — och tills man kommer derhän, står man ännu utom
tröskeln af den sanna fromhetens och andaktens område." (sid. 278).
Ur den spänning, den olösta motsägelse, det föregående antydt,
flödar mycket af det mest vägande i reseårens lyrik. An spelar
Atterboms poesi en vemodets mollton, då hans hemlösa känsla
diktar om en evigt sökande och evigt gäckad längtan, än ljuder en
pliktens och själfuppoffringens durton, då han kufvat sitt eget jags
stämma och kärleksfullt vill tjäna oegoistiska syften, men oftast
blanda sig dessa båda klanger med hvarandra och gå, efter rytmen
af diktarens än stigande, än fallande lifsmod, sin böljegång genom
versen. Man kan icke klaga öfver, att skaldens inre disharmoni
lamslagit hans ingifvelse, den har tvärtom verkat poetiskt fruktbar:
Atterbom ägde gåfvan att dikta ur sin saknad och sorg.
Resans ständiga bytande af mål frigör alla sväfvandets
stämningar hos skalden. Som en trött pilgrim på färd mot fjärran
länder mäter han den väg, han redan tillryggalagt, och skådar
framåt mot hvad som står honom åter. Oroligt sökande sig själf
och sin bestämmelse blickar han än tillbaka mot sin svunna
ungdom, än ser han mot framtiden. Och i "Pilgrimshelsning" (Poetisk
Kalender 1818) suckar han, i hemlig njutning kelande med sin egen
svaghet, och i helt modernt klingande tonfall af trött lyckohunger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
