- Project Runeberg -  Samlaren / Trettioåttonde årgången. 1917 /
28

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

28 Carl Santesson

Det gifs en kärlek, utan sinnets yra;
Han solar sig i Gudoms-ljusets dag.
Dit, hvar den stora urbildsharpan klingar,
Min själ vill fly på alltid hvita vingar.

Den ljusa, osinliga kärlek, som här platonskt lyfter sig mot
idéernas ursprungsvärld, har afskuddat allt jordiskt stoft. "Hon
ljuder stolt — och nästan grymt" — så falla andens ord om denna
lära, hvars rena trånad dock mödosamt löst sig ur askesens grund?
då samtalet med främlingen slutar, medan i slutverserna
"Stjernorna", "Vindarna" och "Palmerna" mana honom framåt på hans
väg:

Framåt! Du skall de frommas lugn ej sakna,
Så snart du ödmjukt vill blott derom be.

Det är sin egen önskan Atterbom låter dem uttala, och innerst
kretsar hela poemet om hans egen bestämmelse. Uppgörelsens
stämning hvilar öfver det, och i själfva verket bryta sig i andens
och främlingens dialog olika sidor af Atterboms väsen. Af en
hemlighetsfull frändskap drages han mot den store diktaren, en furste
i Poesiens och Kärlekens rike, sådan han älskat att i inbillningen
skåda sig själf, och det är likväl det viljelösa och sensuella drömmeriet
i sin egen natur han bekämpar hos Tasso, som ej kan och ej vill
bannlysa minnet af sin "kärleks veka sång", ej förmår hata sin
irring och svaghet, därför att han dock genom dem verkligen känt
sig lefva. Ur Atterboms innersta komma verser som de följande
om motsägelsen mellan dikten och lifvet, om poesiens glans och
diktarens armodsfulla mänskliga svaghet — en tidigare i dikten
"Sommaraftonen" uttalad tankegång:

Ack! lätt det är att glänsa och förtjusa,
Men hjertats gråt — den tystnar ej ändå!
Hvad prakt och klang än läggas må i orden,
Man är af jord — och man är fäst vid jorden!

Och ändock måste främlingen-Atterbom rikta sina vapen
mot den njutningsfilosofi, Tasso inkarnerar. Den må vara aldrig så
lockande och estetiskt bländande, i sin kärna är den likväl anfrätt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:22:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1917/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free