Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 31
Den personliga disharmonien har knappast försonats. Af de
impulser, som bryta sig mot hvarandra i poemet, höjer sig ingen
till ett dominerande och aktivt ledmotiv; i stället söker Atterbom
förena, hvad som egentligen måste utesluta hvartannat, i det han i
dessa verser smälter samman pliktmoral och en obunden, sväfvande
trånad. Teoretiskt sedt kvarstår sålunda konflikten olöst; den
bilägges endast rent poetiskt, då skalden, ett lefvande instrument,
en ständigt vibrerande sträng, samlar de skilda och kämpande
stämmorna i en final af jubel och smärta, säreget sammanväfd af
trötthet och lyrisk intensitet. Undergifvet, likt en hård nödvändighet,
möter han pliktbudet; det är som han kände, att det äktaste, det
mest personliga hos honom ej fick röst vid dess stränga kraf, och
det hela stannar vid en svag viljerörelse utan öfvertygelsens friska
klang: dikten når ej ut öfver en passiv, en tillståndets poesi. I
denna otillfredsställda och brutna stämning uttrycka dessa verser
mera af Atterboms verkliga jag än Deolätus’ teoretiska
afskedsmonolog. Slutraderna:
En omättlig längtan vorden,
Sväfva flygting öfver jorden,
Skåda lifvet, skild från lifvet,
Blott en spegel, blott ett ljud.
versifiera ju, som Vetterlund anmärkt,1 Deolätus’ resignerade
förhållande till verlden, hans ställning "att vara blott en ton", men.
trots deras lyriska skälfning komma de helt vemodigt klagande:
de flöda ur en grund af inre tomhet. I "Lycksalighetens ö"
uttrycker den gamle Florio, i så mycket ett språkrör för Atterboms eget
tungsinne; i samma bild den lifsisoleringens fördömelse, hvilken
låder vid hans diktande:
Du, gamla hjerta!
Har du ej tröttnat än, att hålla fram
Din spegel, vexelvis, för lifvets bilder?
Hvad är du sjelf? Blott glas och ram för dem?
Föröfrigt intet?2
1 a. a. sid. 61.
2 II, sid. 200.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
