Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 Carl Santesson
I "Fågel blå" (Poetisk Kalender 1814) upprepas samma idé,
då Deolätus talar om det poetiska skapandets svartkonst. Ur sitt
inre hämtar han, utan att veta hvarifrån, en värld i smått:
Och fastar den framför mig på ett papper,
Der andra säga att de skåda den,
Och njuta, hvad jag sjelf dervid ej njutit —
Så, drifven blindt utaf ett inre tvång,
Min dröm bär ömsom färg af qval och vällust;
Fastän åtminstone den sista alltid
En främling varit för mitt slutna bröst —
I dialogen "Skaldeqvällen" (Poetisk Kalender 1813, ny
upplaga 1816) återvänder tankegången:
Från andarna går
Den kraft, som i sången dig tjusar:
Dess ursprung jag sjelf ej förstår,
Ej, hvarför ditt hjerta han når,
När mitt han förtär och berusar.
Här liksom i verserna ur "Fågel blå" tillkommer ett nytt
betydelsefullt moment: den romantiska uppfattningen af inspirationen
såsom till sin art en omedveten akt, gåtfullt stigande fram ur
själens underjordiska djup, den åskådning, åt hvilken Schelling gaf
en filosofisk grundval.
I "Eolsharpan" och i de båda näktergalssångerna i
"Lycksalighetens ö" bindes föreställningen om skaldens isolering vid
blommornas värld; förgäfves tonar klangen för dessa naturens stumma
och drömmande barn. Ensamhetskänslan får nu sin tragik just
emedan den är förenad med medvetande; den blir i detsamma ett
fall från det omedvetnas salighet, från det elementära och
instinktiva lif, som ännu ej aktualiserats i människotanken, ett
inneslutande i sinnevärldens bojor: både i "Eolsharpan" och den första
näktergalssången talas i nyplatonsk anda om "fången" och
"fäng-sel". "Eolsharpan", symbolen af den romantiske diktaren, klagar
vemodigt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
