Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 39
blå", huru denna nya lefnadsstil sysselsatt skalden och huru för
hans blick hägrat, hvad han i en af resedikterna kallar:
Den stora bilden af en episk själ.
Det är när Deolätus med den unge trubaduren samtalar om
sina resor och den verkan, dessa utöfvat på hans utveckling. "Så
har han nu i flera år genomströfvat verlden, klart och troget
uppfattande allt, hvad han sett, i förståndet och fantasien, emedan
han var utan passion och utan fördom — det helas eviga harmoni
i hela dess skenbara förvirring och underbara allhet trädde honom
nu såsom ett mästerligt anordnadt skådespel till mötes. — — —
Detta vore hans enda personliga njutning, att i dylika mindre taflor
copiera ideen af det ursprungliga hela, af Guds outtömligt sinnrika
uppenbarelse, och att till detta ändamål betrakta, pröfva och studera
allt, hvad som kommer i hans väg, ifrån det största till det minsta,
med samma uppmärksamhet och ifver — stjernor, metaller, plantor,
menniskor, städer, konstverk, folkslag, häfder och sedvänjor, språk,
vishet, narraktighet, snille, enfald, skönhet, fulhet, dygder, laster
— allt tjenar honom lika i sitt kram, allt måste studeras och
begagnas, och framförallt hvad som uppträder för åskådningen i
mensklig gestalt och menskliga förhållanden, i all dess personliga
och charakteristiska mångfald." (sid. 275, 276). Har ej detta
betraktelsesätt just framgått ur "ett noggrannare öfvervägande af
Goethes lefnad"? Skymtar icke bakom detta, fastän påförtunnadt
och romantiserad t vis den mognade Goethes mäktiga universalitet?
Dessa rader spegla något af hans visa och vida klarsyn öfver natur
och människovärld, hans lugna sökande efter lagar och sammanhang,
den andliga assimileringsprocess, hvarigenom hos honom en oändligt
rik och djup erfarenhet alltid fick ge näring åt personlighetens
utveckling, dess daning och växt. Ett faustiskt element har här
dämpats till ett klarnadt och medvetet anammande af verkligheten
i hela dess fullhet. Fullkomligt i enlighet med Goethes kraf på
en karaktärs bildningsgång är det också, då Deolätus för den unge
trubaduren framlägger, huru " det är af synnerlig vigt för en poetisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
