- Project Runeberg -  Samlaren / Trettioåttonde årgången. 1917 /
40

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

40 Carl Santesson

konstnär, att ej i sin ungdom bli beständigt sittande hemma vid
fäderne-spiseln, eller dväljas inom en viss sluten krets af
menniskor, seder och nejder; han bör se sig om i verlden, utvidga sina
begrepp och rikta sig på åskådningar m. m." (sid. 269) — vi stå i dylika
rader inför själfva grundtanken i "Wilhelm Meister". Som en ny
Wilhelm Meister, en lärjunge i lefnadskonstens skola, väljer sig
Atterbom Goethe och Schelling till mönster och mästare på sin
utvecklingsbana, och denna leder honom mot samma mål som i den
goethe’ska romanen, den skapande handlingen, det verksamma
ingripandet i en begränsad sfär. Är själfva lifsresultatet sålunda
goe-theskt, så gäller detta äfven i ej ringa grad om den konflikt,
Deolätus befinner sig i. Sagospelets trollkarl, från början i "Fågel
blå "-fragmentet en vida ljusare typ med något af en Prosperos drag,
hade i det senare utkastet af Atterboms alltid ytterst litterärt
arbetande fantasi alltmera omskapats till en Faustgestalt. Liksom
Faust slites Deolätus med "sitt hungrande hjerta och sin omättliga
ande" mellan begäret efter sinlig lifsnjutning och en
kunskapstörstande oändlighetstrånad, men den goetheska problemställningen
undergår hos honom en säregen förskjutning genom att förmågan
af verklighetstillägnande förlamats i hans natur. Deolätus är en
teoretiserande och blodlös Faust, en Faust, som icke kan lefva.

Mäktigt griper så Goethe som diktare och personlighet in hos
Atterbom. Att denne ej kunde realisera den goetheska
lefnadskonst af djup ro och storstilad episk rörelse, han syftade till, låg
ofrånkomligt i hans väsen, och hans närmande mot en sådan
lefnadskonst måste därför väsentligen blifva ofruktbar och förmådde ej
verka som en inifrån kommande faktor. Betydelsefullt är det i alla
fall att konstatera, huru han, lika litet som någon annan af den
romantiska generationen, undgår att taga ställning till Goethe som
en andlig makt, inför hvilken man riktade frågan om den egna
personlighetens vidd och daning.

Då Atterbom söker efter människor af Goethes typ, så föres
han själffallet till Geijer. För att använda de schillerska
distinktionerna, drages han till dem på samma sätt som den sentimentale
längtar efter det naiva. I ett bref till Geijer berättar han om sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:22:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1917/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free