Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 41
intryck af Schelling. "Oaktadt all min qvinlighet och barnslighet %
skrifver han här med onekligen större själfkännedom än som nyss
belystes, "finner Schelling hos mig — ’die gediegene Metallität
des Nordens’!" Och han fortsätter: "Hvad skulle han icke säga, om
han kände Dig, min ädle Broder, som är en äkta Nordbo, en äkta
menniska, och öfverhufvud icke behöfver visa dig annorlunda än du
i strängaste mått är i din rena h vardaglighet, för att ändå vara —
allt, hvad jag sträfvar och måste sträfva att synas!"1 I dessa ord
ligger den centrala skillnaden uttalad: hos Geijer finnes ingen inre
söndring, han är helgjuten, han är ett stycke natur. Att Geijer
under dessa år betydt oändligt mycket för Atterbom är alldeles
säkert; redan Atterboms bref till honom förråda ju i sin ton af
intim bikt, huru stark Geijers makt är öfver hans sinne, och huru
han skådar upp till honom som man gör till den, af hvilken man
väntar sig de vägande och afgörande ord, som bestämma om ens
egnaste och mest väsentliga. Såsom alla dylika påverkningar från
person till person är detta inflytande naturligtvis omöjligt att mäta
och fastställa, och man kan endast ana sig till den källa af andlig
hälsa, Atterbom måste hafva ägt i Geijers friska och ursprungliga
natur, hans positiva och märgfyllda realism. Och dock finnes det
ett moment af vänskapsförhållandet mellan dem båda, där man
tycker sig liksom i en samlad punkt kunna gripa dess centrala
innebörd. Vittnesbördet föreligger i tvenne bref från mars 1820:
Atterboms förtviflade rader till Geijer2 och Geijers strålande varma
svar. I deras nästan dramatiskt tillspetsade kontrast få de något
af det typiskas vidd och storhet; icke för författarna själfva, ty
om Geijers bref ger hela Geijer, så rymmer Atterboms blott en
tillfälligt betonad sida af sin upphofsmans väsen, men för tvenne
temperament och lifssyner. Det är tillvaron som elände och tillvaron
som en oändlig lycka, pessimisten och optimisten i deras eviga
växelspråk, men hos Atterbom en pessimist ej af födsel utan danad
af inre och yttre erfarenheter; af egen svaghet och sin omgifnings
likgiltighet eller fiendskap oförmögen att i verkligheten omsätta
1 Minnen I, sid. 146.
2 Se Warburg: Illustrerad Svensk Litteraturhistoria III, sid. 210.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
