Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 Carl Santesson
sina ideal. Jag skall i det följande vid behandlingen af ett par
Atterbom-dikter från år 1820 återvända till det geijerska brefvet
och den reflex därifrån, jag tror mig spåra i dessa.
Jag nämnde Atterboms pessimism. Vid sidan af det stora
brefvet till Geijer finnes det i ett af resebrefven till denne en hittills
i tryck utesluten passage, som talar samma ytterligt tungsinta
språk. Den följer omedelbart efter dikten "Enslighet" som en
kommentar på prosa till denna och ett tecken på äktheten i dess
hopplöshet. Atterbom skrifver följande: "Tyvärr, min broder, är
denna sinnesstämning hos mig ej så ögonblicklig, som jag gerna ville
att mina vänner skulle tro! Mitt lif är ännu idag, hvad det under
hela min såkallade ungdomstid varit, i sin innersta kärna tomt,
dunkelt och glädjelöst. Och så lär det väl fortfara, tills jag lägger
mig ner i den långa sömnen. Jag anklagar för denna lott ingen
annan än mig sjelf; jag vet rätt väl, att jag icke förtjenar annat
än fördömelse. Gud har rättfärdigt straffat mig med Tantali öde;
på alla sidor omgifvas mina sinnen och lockas af allt, hvad Natur
och Mensklighet äga mest vederqvickande och förtjusande; men för
min törst mognar ingen drufva, och för min hunger skjuter inget
äpple fram ur sin blomma — och min största synd är på köpet,
att jag säger detta i granna phraser, i stället för att af rent hjerta
falla på knä och ropa: Gud! Du är rättvis; men var mig arme
syndare nådig!" Smärtan är, äfven om man ser till den hemliga
njutning, Atterbom erfar af att på detta sätt slita sönder sig själf
i biktens form och löpa linan ut i ytterlig pessimism, så intensiv,
den rent mänskliga nöden så stark, att allt hvad som är dikt, hvad
som är ordets och bildens konst blir ej blott vanmäktigt utan direkt
falskt och syndfullt. Den kris af personligt lyckobegär, det
föregående sökt%antyda, stegras här ångestfullt och slutar i ett
förtviflans nödrop. Endast Guds nåd står åter. Brefvet visar en af de
vägar, och den bittraste, på hvilken Atterbom nått fram till den
religiösa underkastelsen; det är patetiskt att iakttaga, huru skalden
med den egendomliga hos honom ej sällan framträdande
skuldkänslan, blott anklagar sig själf, men det ligger något omanligt i
denna hjälplösa uppgifvelse utan försök att resigneradt möta olyckan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
