- Project Runeberg -  Samlaren / Trettioåttonde årgången. 1917 /
45

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Mot »Lycksalighetens ö» 45

Det är anmärkningsvärdt, huru Atterbom med sin helt feminina
sensibilitet — han sade sig ju äga ett stycke kvinna i sin karaktär
— lånar sin egen stämma åt sina sagospels kvinnogestalter,
Florinna såväl som Svanhvit, och huru mycket dessa få bära fram af
hans känslovärld. Svanhvit, som ensam och förgäten förklarar sitt
väsen i kvädet om tusenskönan — det är något af Atterbom själf,
en blomstersjäl, frysande och öfvergifven i det kalla hemlandet.

Slutstrofen i "Dagsliljan" (Samlade Dikter 1837) för samma
symbolik vidare, äfven här innebär undergången tillika ett löfte om
försoning. Aftonvinden är, då den nalkas och bringar blomman
döden, "kall, men vän":

Och han hviskar: »Kom, min hjertanskära!

Åldring är af dig ej efterträdd.

Töfva ej! du hastigt då får lära,

Hvad som kallas ensam och försmådd.

Öfver fält och sjö,

Känn! jag blåser svalt;

Skyndom oss att dö,

Innan allt blir kalt!
Så är visast lifvets lott förstådd.»

"Hur mycket mänskoöde finnes ej i detta!" utbrister
Vetterlund vid sin analys af "Dagsliljan".1 Helt säkert: och dikten
griper just emedan Atterboms egen vemodiga erfarenhet talar ur
dess verser och han själf pröfvat:

Hvad som kallas ensam och försmådd.

Rent versifikatoriskt gifver poemet ett intressant exempel på
de "rytmiska påverkningar", Böök studerat2: dess rytm äger
nämligen en afgjord frändskap med rytmen i "Neckens polska"; ur
dennas melodi framväller den egendomliga klang af jubel och vemod,
som fyller dess strofer med en stämning, så rik och mättad, att den
liksom brister sönder af sitt eget öfvermätt. Är öfverensstämmel-

1 Atterboms senare »Blommor» i »Studier och dikter», sid. 28.

2 Svenska studier i litteraturvetenskap, sid. 439 ff.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:22:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1917/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free