- Project Runeberg -  Samlaren / Trettioåttonde årgången. 1917 /
52

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

52 Carl Santesson

Phosphoros-poemet "Diokles och Heliodora". Blottur kraftens rot
suger lifvets hela blomstring sin sötma:

Naturen sjelf, den blida dottren, än

Sin helsa dir ur en titanisk barm;

Och endast af metallens ådror närd,

Dem jag i deras dolda gångar spanar,

Kan blomman småle, som en dröm af oskuld,

Insekten stimma, som en tvångfri barnlek,

Det stolta djuret kämpa, njuta, lida,

Och menniskan till Gud sist återbära

Den tanke, som åt tingen ursprung gaf.

I djupa och sköna verser tecknar diktens slutparti tänkaren,
där han ensam på bergets krön i upphöjd klarsyn öfverblickar det
släkte, som i orolig äflan lefver i den lägre bygden nedanför hans
fötter; höjd öfver mängden, ej dårad af dess hopp och försmående
dess arma njutningar förstår han sig själf och ser det stora hela:

öfver tidens, liksom däldens, djup
Till stjernors granskap höjd, han skådar der
Det Eviga med anlet emot anlet.

Det ligger häri något af Kants sublima "der bestirnte Himmel
über mir, und das moralische Gesetz in mir", och liksom den unge
Tegnér förde in detta patos i sin bild af "Den vise", så stiger
samma gestalt fram för Atterbom. Redan i ungdomsdikten
"Bergvandrarn" (Phosphoros 1811) hade han omoget och fariseiskt
utmanande besjungit den andens alpbestigning och flykt mot tinnarna,
hvilken här med det tänktas och kändas rätt fått sin stämpel af
klarhet och djup. Hvad som skiljer Atterboms typ af den vise
från Tegnérs och 1700-talsstoicismens ligger kanske icke minst i
naturuppfattningen: den värld som hvilar under honom är ej endast
en död massa, tecknet på en besegrad materia, ett öfvervunnet
begärens och böjelsernas rike; han är själf en manifestation däraf, en
uppenbarelse af dess anda såsom dess högsta krona — den
romantiska naturbesjälningen har kommit till som ett nytt moment.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:22:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1917/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free