Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 53
Sist följer Dalbon — återigen ett nordiskt temperament men
af helt olika kynne. Slättbon och Bergsbon hade i all sin
motsättning tecknats med omisskännlig poetisk sympati, konstnärligt
rundats af till att bilda tvenne stora och förblifvande typer, och dock
så, att intrycket skulle te sig ensidigt. Den första dikten innebär
väsentligen samma kritik af sydländskt väsen som "Afsked från
Villa Borghese": italienarne äro "glada barn", som öfver en
förhånad frihets graf höja "oafbrutna lekars sång", och äfven här
skymtar Rinaldo- och Armida-motivet fram i ett par verser. Vida
personligare lefver sig Atterbom in i Bergsbons åskådning; så nära
kommer den ibland hans egen, att man glimtvis frestas att taga
den som ett fullgiltigt uttryck för denna. Och dock finnes likaledes
i Bergsbons världsbild en begränsning, lurar äfven här en fara, den
Dalbon varnar för, liksom han manar Slättbon att ej försjunka i
veklig sinnesnjutning. Saken p* intet nytt — vi känna den redan
som ett moraliskt-psykologiskt spörsmål från Atterboms porträtt af
Deolätus. Deolätus hotas af en böjelse att betrakta tillvaron blott
som ett stort skådespel; han förgäter lätt, säger "Fågel
blå"-utkastet, "det lifvets skådespel är mera än ett blott skådespel,
och att man måste taga en hjertligare, än verksammare andel deri,
än åskådaren som sitter framför ett öppnadt theater-förhänge".
Ty, fortsätter Atterbom, "med den kritiska kölden af en dylik
skådespels-åsigt af verlden —–––-stiftar alltför lätt den aldrig
fullkomligt tämda, ur lifvets dunklaste inre afgrund alltid frambryta
viljande egoismens öfvermod fåfängans och sjelftillbedelsens
förbund; man yfs af sin fria öfverblick, sin obegränsade
åskådningsförmåga, sitt genomträngande, af inga band, ej engång af de
ljufvaste gudomliga och menskliga, fjettrade eller tillbakahållna
omdöme," (sid. 278). Atterbom går på detta ställe till rätta med
hvad som kunde finnas i hans natur af exklusiv och föraktfull
intelligensaristokrat, men han stiliserar det i fortsättningen i hög
grad litterärt till likhet med rent demoniska typer som Tieck’s
William Lovell och Jean Paulis Roquairol. I alldeles samma ton
uttalar Dalbon sin fördömelse af det själfförhäfvande och stolt
afvisande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
