Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 57
din klagan. Ack, min bäste vän och broder, hvilken menniska är
väl ensam? Blott den, hvars vilja och karakter isolerar. Men
denna utan tvifvel största af alla olyckor är tillika just den första
hädelsen: ett affall från den kärlek som är lifvets egen princip, —
fjerran för de högmodiga, men för de ödmjuka (hvar och en efter
sitt mått) i salighet nära." Geijer beder Atterbom köra ut
"högmods-djefvulen" och manar honom bevekande, att ej önska sig
tillbaka i intets natt, ej längta efter att som ett element, en näktergal,
en ros lefva det omedvetnas lif. "Var det, som är bättre än
näktergalen och rosen: din klara faders klara barn; och du skall då
tillika som de, men på rikare vis, förkunna hans under. Ty platt
onyttige tjenare äro vi ju alle? Men hvarför skulle vi ej i den
eviga solens blick fröjda oss vid utöfningen af våra krafter? Och
i känslan af denna oskyldiga fröjd äro vi ju med allt förbundne,
ehuru fiendligt det enskilda ock emot oss må uppstå. Ja, denna
oskyldiga, heliga fröjd skall ju afväpna allt som kommer oss nära,
i hvilket minsta gnista af godt finnes; ty den kommer ju sjelf ur
den eviga kärlek som bär och uppehåller det hela?" Man läse nu
Atterboms dikt, och man skall tycka sig höra ett eko af Geijers
rader. Liksom Geijer varnar Atterbom för "det gamla Jaget inom
eget bröst", och han bekänner likt denne:
Så gryr allenast ur ett ödmjukt sinne
Det fria lifvets morgonfriska sol.
Han längtar efter en ny sinnesförfattning, han åstundar:
Den frid, som är en sann försonings vällust:
Sjelfglömska, tjusning öfver andras värde,
Och fromt begär, att hela, återställa
Hos hvarje lif, som bär ett menskligt anlet,
Den första pregeln af dess gudabörd.
Och han söker rundt omkring sig i den värld, hvarifrån ingen
själfvisk isolering längre får stänga honom och den han nu,
försonad, träder till mötes, efter handlingar och verksamhet i en
sådan anda:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
