Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 59
det personliga, vill man gärna äfven i filosofiskt afseende antaga ett
inflytande från Geijer.
Förebådar Dalbon genom att upptaga frågan om individens
ställning till samhälle och medmänniskor "Lycksalighetens ö", så
gör den ej mindre detta äfven på en annan linje. Själfva
naturanalogien i dikten hade inför det öfvermätt af strömmande rik
positiv förkunnelse, skalden bjöd, blifvit en smula bortglömd och
skjuten åt sidan, eller den hade, rättare sagdt, öfverförts till en
rent själslig disposition, i det dalens väsen återgifvits som den anda
af blygsam och ödmjuk begränsning, hvari det ändliga öppnade sig
mot det oändliga och rent afspeglade detta. Den saknas dock icke
i åskådlig form, och den är djupt betydelsefull i det sätt; på hvilket
ett bestämdt landskap göres till bärare af en lifsstämning. Skalden
säger om den frid, han drömmer sig:
Ty denna frid är ingen neslig dvala;
Tvertom, hon Kraftens rätta helsa är.
Och i det följande öfversätter han detta till naturens bildspråk:
Liksom uti min bygd, der bergen sträcka
Sin famn åt dalarna till skydd och värn,
Och vänligt sänka sig från himlabrynet
I sluttningar, af äng och skog beklädda,
Till måttligt rika menskors tjäll och fält
Bland krökta åar, björkomgifna sjöar:
Sä finner alltid just den högsta Styrhan
I måttet just utaf det högsta Ljufva
Bet sanna måttet för sin varelse. .
Det som här stiger fram för vår blick är intet annat än
Åsbo-dalen, Atterboms älskade hembygd, och dessa verser teckna ett
hastigt utkast till den fulländade, i en strålande höstdager sedda
taflan i 4:e äfventyret af "Lycksalighetens ö":
–––––-den hela långa fjälldaln
Med sina mångfaldt brutna jätte väggar,
Iskrönta öfverst, skogbeklädda sedan.
tidigare, den ursprungliga affattningen ha modifierats. Huruvida
"Johannes-masken" är en själfständig skapelse torde likaledes vara
mycket osäkert: åtminstone har en legend om detta ämne diktats
af Helmine von Chezy, en af de romantikens skaldinnor, hvars
bekantskap Atterbom gjorde under sin tyska resa, och kanske har
hennes poem, något som jag ej varit i tillfälle att undersöka, bildat
underlaget för Atterboms dock starkt personliga behandling af
motivet.1 Legenden, som förtäljer huru lysmasken, Johannesmasken,
1 Se Paul Merker: Studien zur neuhochdeiitschen Legendendichtung, Leipzig
1906, sid. 114.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
