Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 Carl Santesson
tydde en dylik åskådning mycket. Yttre och inre hinder hotade
att kväfva hans utveckling, hans gärning tycktes ej få de mått,
han drömt sig; trots alla försök att öfverspringa sin individualitets
gränser, måste han märka, huru snäft dessa voro dragna: han fick
lära sig att resignera och försaka. Men med en sådan relativistisk
syn på ändligt och oändligt fick han mod härtill och kunde rädda
värde och betydelse åt sin uppgift och sin insats i fosterlandets
andliga lif. Kunde han icke nå det högsta, så ägde det blygsamma
och ringa inom diktens eller forskningens sfärer dock sin skönhet
och positiva karaktär.
"Mitten in der Endlichkeit eins werden mit dem Unendlichen
und ewig sein in ein em Augenblick, das ist die Unsterblichkeit der
Religion", hade Schleiermacher sagt i sina "Reden über die
Religion", och den inriktning, Atterbom i samklang härmed ger åt sitt
medvetande, öfversätter han sedan poetiskt i bilder och syner. Ur
ett dylikt sätt att betrakta tillvaron kunde utlösas en helt olika
betonad skala af stämningar. Atterboms poetnatur visar omedelbart
hän mot en vek och innerlig idyll, där de jordiska tingen fånga
skimret från en himmel, som hög och klar, i morgonens eller
aftonens dagrar, hvälfver sig öfver dem. Äfven Atterboms
skönhetsåskådning, hans blick på konsten stämmes samman med denna
lifsfilosofi, och en af hans senare dikter, "Konstlära", ger den ett
samladt uttryck. Den har följande lydelse:
Liten är han förvisst, den på gräset darrande daggens
Droppe; men morgonens sol mäktar han härma likväl.
Skygg, upplåter bland viden blott halft ängbäcken sitt öga;
Men i hans ensliga blick skådar sig himmelens ljus.
Stolt frambrusar du, ström; men förmår ej ett högre, än fröjdfullt
Återglänsa med prakt strålarna ofvanifrån.
Sjelfva hafvet i stort är endast, hvad droppen i smått är:
Medel, som bär till vår syn glimt från de saligas verld.
Njut i hvart mått, o ande, din kraft att spegla det sköna;
Dagg, bäck, ström eller haf, — gif oss i renhet dess bild!
Titeln "Konstlära" talar nästan för något teoretiskt underlag
till poemet, och kanske har Atterbom erinrat sig en mening i Schel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
