Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 67
af hvad som antydts i det föregående kom med i "Lycksalighetens
ö", emedan det ännu ägde sin giltighet för skalden, ännu lefde som
en motsats i hans inre och ej som ett klarlagdt problem blifvit
fördt åt sidan. Hvarför Atterbom nedlade utarbetandet af sitt
andra stora sagospel, "Fågel blå", och i stället upptog
"Lycksalighetens ö" till behandling, har hittills stått oförklaradt. Kan ej
anledningen vara att söka däri, att själfva fabeln nu, långt mer än
i "Fågel blå", erbjöd en ram för diktarens personliga upplefvelser
och stämningar, att den gaf en händelsekedja, som i de perspektiv,
den öppnade, i sina kontraster och sin tragik i vida högre grad
kunde fyllas ut, med hvad diktaren intimt bar på. Helt säkert hade
Atterbom, om han fullbordat "Fågel blå", i Deolätus-gestalten
kunnat lägga in hela sitt jags värld, men Deolätus var likväl blott
en person i sagospelet, från början endast en bifigur, medan
handlingens gång i öfrigt erbjöd intet omedelbart ägnadt att utlösa det
personliga hos Atterbom. Helt annorlunda med "Lycksaligbetens
ö". Här lämnade folkbokens, i sig själf dock så torra och banalt
förnumstiga skildring, ej blott alldeles omedelbart bakgrunden för
en romantisk längtan mot allt hvad som jordiskt lyckorike eller
metafysisk oändlighet hägrade vid horisontens gräns, den rymde
äfven en motsättning mellan det snöiga vinterland, där Astolf
härskade, och den ständigt sommargröna ön, osökt ägnad att uttrycka
och poetiskt fördjupa den kontrast mellan ett kargt och kyligt
hemland och en varm och yppig söder, hvilken efter Atterboms
italienska resa måste varit aktuell för honom och låtit hans
fantasi oscillera mellan "schöne Fremde" och "heimischer Nord". Redan
i "Åsigter" hade han ju gifvit sin mening om Söderns och Nordens
temperament och, så att säga, moraliska klimat. Italien, det är
för romantikern Atterbom naturens och konstens förklarade land,
det är skönhetsberusning och sinnesglöd med en fond af hedendom
ännu på djupet, det är riket, där Tasso härskar som poesiens furste,
en Armidas förtrollade park, medan Norden var den fullkomliga
antitesen häraf. Paludan har i sin essay " Lyksalighedens 0"
(Nordisk Tidskrift 1900) framhäft, huru mycket Atterbom i sitt
sagospel upptagit från episoden om Rinaldo och Armida i " Gerusalemme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
