Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad, Stagnelii panteistiska Kristusuppfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 Sven Cederblad
mening med den hos Stagnelius så ofta förekommande uppfattningen
af planeterna och Djurkretsens stjärnor som onda demoner i
Världsfurstens sold. I dikten Jesus (II: 155) skildras, huru Världsfursten
låter stjärnorna, sin "järnklädda tropp", korsfästa Jesus. ’*Stjernans
udd" är alltså i min tanke en symbol för mörkrets och materiens
makt, som pinar och plågar försonaren, skönheten.
Med denna tolkning faller en något annan dager öfver dikten,
och Stagnelii dualistiska syn på tillvaron träder skarpare fram.
Slutraderna i sonetten behandla den korsfästa naturens lidande.
Det starka manikeiska inslaget i den Stagneliska motivkomplexen
Kreaturens suckan liksom dennas samband med Stagnelii panteistiska
Kristusuppfattning torde vara klarlagdt.
I den nyssnämnda dikten Jesus (II: 155) mötas dessa manikeiska
föreställningar och gnostiska. Den svårtydda dikten skildrar
Animas fångenskap hos Demiurgen. Från sitt häkte blir Anima varse
en herde, vid hvars åsyn hon gripes af en ofattbar tjusning. Han
är för henne en påminnelse om Pleromas värld, och i hans
himmelska drag tycker hon sig se en broder till Kristus. Herden
omtalar för henne, att han är Kristus, som stigit ned från Pleroma
för att befria henne. Då upptäckes han af Världsfursten, och dennes
krigsknektar, stjärnorna, fastnagla honom vid korset. Bedröfvad
intill döden sitter Anima vid korsets fot, "tills natten dess öga
betäcker".
Denna skildring öfverensstämmer närmast med den gnostiska
sekten ophiternas mytologi, sådan den framställes hos Irenæus
(Contra Hæreses, lib. I: cap. XXX) och efter honom af Neander
(o. a. a. sid. 231 ff.). På en del punkter öfverensstämmer den med
Valentinos’ system.1 Jag meddelar här hufvudpunkterna i
ophitis-men i något förkortadt referat.
1 Att försöka göra en boskillnad mellan Valentinska och ophitiska
element vore oriktigt redan af den anledningen, att Stagnelius i sina källor
knappast kunde träffa det ena systemet utan att möta det andra. I
inledningen till Adamsboken träffas visserligen ensamstående en redogörelse för
Valentinos’ lära, men Matthias Norbergs framställning är ganska kortfattad,
och tydligt är, att Stagnelius, hvilken, såsom framgår af Bööks kommentar,
hade en synnerligen ingående kunskap om den Valentinska äonläran, användt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
