Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kjell R. G. Strömberg, Leopolds Virginia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 Kjell Strömberg
stället söker sig tillbaka till storhetstidens halft mytologiska värld
af fornnordiska hjältar, borde man icke kunna tveka om den rent
svenska inspiration, som låg bakom. Det föll sig säkerligen lika
naturligt för Dalin att dramatiskt behandla ett motiv ur
Volsunga-sagan efter Racineskt mönster som för Mörk att i Fénelonsk
romanform behandla ämnen ur den nordiska sagokrets, som af senfödda
rudbeckianer, en Biörner och en Göransson, bibehölls vid lif ända
till seklets midt. Att af frihetstidens till ett tiotal uppgående
sorgespel — Wrangels och Skjöldebrands inräknade — åtta
behandla nordiska eller rent svenska ämnen, är ett bevis, som går i
samma riktning, att icke tala om parallellföreteelser i Danmark och
framför allt Tyskland, där Joh. Elias Schlegel i sitt
Herrmann-drama lyckligt anpassat den Lohensteinska teutonismen efter
franskklassisk schablon.
Det senare 1700-talets sorgespelsdiktning har eljes en mer
skolmässigt litterär prägel med svaga rötter i svensk jord, äfven när den
sysslar med inhemska stoff. Genom sitt svenska patos och dess
specifikt "gustavianska" klang intar Leopolds Oden en särställning,
och detta gör den, trots det ofta slaf viska beroendet af franska
mönster beträffande intrig och karaktärsteckning,1 till något annat
och mer än en estetisk studie af samma slag som Adlerbeths
Ing-jald Illråde. Men vid sidan af de nationella dramerna påträffa vi
nu ett anmärkningsvärdt stort antal tragedier med antikt motiv.
Två Virginior, en Penelope af Gyllenborgs hand, en Edip och en
Kelonid med Adlerbeth till upphofsman, förutom Leopolds utkast
öfver sistnämnda ämne samt hans tilltänkta Gracchus och
Semira-mis — i alla dessa alster ha vi att se lärda resultat af den
nyklassiska strömning, som delvis löper sida vid sida, delvis
framträder som reaktion mot de romantiskt nationella tendenserna i det
senare 1700-talets litteratur. Såväl Paykull, hvilken öfversatt
Anakreon och andra af den grekiska Antologiens skalder, som
framför allt Adlerbeth voro ju bemärkta representanter för denna rörelse
i Sverige. Leopold står mera vid sidan. Och det är heller icke
1 Jfr förf:s uppsats La tragédie voltairienne en Snede, Revue cTHistoire
littéraire 1916, s. 107 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
