Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kjell R. G. Strömberg, Leopolds Virginia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leopolds Virginia 141
Äfver Campistrons gesällprof som tragöd nämnes.1 Troligen är det
härifrån Leopold har sin uppgift (i anmärkningarna till sin egen
tragedi), att man räknar "fyra eller fem Viryinier, endast på det
franska språket, utan att någon af dem (så långt min kunskap
sträcker sig) mycket upphöjt sig öfver medelmåttan". Under detta
omdöme inbegriper han dock ej "den bekanta La Harpes tragedi",
af hvilken han läst några scener i en fransk journal. Grimms lista
kan emellertid utökas med dubbla antalet namn, utan att man
därför har rätt att med Leopold beteckna ämnet som "oftare valdt,
än kanhända något annat". Att börja med bör Mairets namn
uteslutas. Hans Virginie, uppförd 1633, är en fantastisk tragikomedi,
hvars stoff kunde vara hämtadt ur d’Urfés Astrée eller någon annan
af tidens chevalereska herderomaner och som icke har mer att
skaffa med den romerska historien än Accoltis drama.2 När
parlamentsadvokaten Michel Le Clerc 1649 tog upp den ursprungliga
Virginiafabeln, var den regelrätta tragedien färdigbildad; hans
Virginie romaine var en af de pjeser, som följde i kölvattnet på
Corneilles Horace och som gingo ut på den stoiska romardygdens
förhärligande.3 Dessförinnan hade motivet behandlats af en M. du
Teil i en 1641 tr-yckt pjes, Ulnjustice punie, af bröderna Parfaict
betecknad som "tres foible".4 Campistron lade sitt Virginiadrama
på en ny bog genom att kalkera handlingen på Racines Britannicus.
Appius är här ingen verklig tyrann utan "un monstre naissant"
som Neron, drifven allt längre in på brottets bana af sin klient
Glodius, som spelar förledaren Narcisses roll. Virginius, hvilken
rätteligen borde uppbära hufvudrollen; förekommer ej alls på
personlistan, men väl en moder till Virginia, som — mirabile dictu
— har att utföra en del af den roll, kejsarinnan Agrippine
uppbär hos Racine, d. v. s. verka som hämsko på Appius’ tyranniska
tendenser. Hvad som drifver Virginia i döden, är hvarken hotet
mot hennes jungfruliga dygd eller omtanken om Roms frihet utan
1 Correspondance generale, Paris 1865 ff, T. III, s. 38 f.
2 Jfr Parfaict Frêres, a. a., T. IV, s. 413 ff.
3 Så går exempelvis den berömda repliken »Qu’il mourüt» igen på ett
par tre ställen (jfr III: 2, IV: 2 o. a.).
4 a. a., T. VI, s. 137 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
