- Project Runeberg -  Samlaren / Trettioåttonde årgången. 1917 /
153

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kjell R. G. Strömberg, Leopolds Virginia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Leopolds Virginia 153

Appius ger honom icke efter:

Ännu af hoppets röst mitt hjertas strider dämpas;

Men darra, brottsliga, den stund jag förolämpas!

Räds, om du önskan bär, att ej dess offer bli,

Ett såradt ädelmod, förbytt i raseri! (I: 7)

Samma voltaireska tirader finnas i långt trognare öfversättning
i Oden (IV: 7), där den svartsjuke Pompé — härvidlag ett
motstycke till Appius — utslungar dem mot Thilda.

Äfven det allt tillrättaställande ädelmod, som det varit Appius’
mening att visa sina antagonister i Leopolds Virginia, ehuru han,
liksom Pornpé i Oden, kommer för sent därmed, är närmast att
återföra på Voltaires kinesiska skådespel, hvars sluteffekt en dylik
handling bildar.

Från Paykulls Virginia erkänner sig Leopold ha "lånt en lycklig
vers", lagd i hjältinnans mun:

Jag skulle välja förr en slaf, än en tyrann.

Härtill inskränker sig emellertid icke skulden. Af föregångaren
har nämligen Leopold också lånat ett väsentligt moment i sin
intrig. Paykull har i Britannicusmönstret introducerat ett
naturligtvis fullkomligt ohistoriskt Andromaque-motiv, som icke förekommer
hos Campistron, ej heller hos någon senare författare. Den
återkomne Coesus — faderns namn hos Paykull, som afskyr långa ord
— förmår Virgina att uppoffra sin kärlek till Thermus för att
genom ett giftermål med Appius betrygga statens ej mindre än sina
närmastes väl. Härtill behöfs emellertid ett faderligt maktspråk,
som vi icke känna till från Racines tragedi. Motivet har helt
enkelt passerat genom Voltaires händer, innan det nådde Paykull.
Den scen (III: 1), hvari Coesus öfvertalar dottern till offret, är —
stundom verbalt — inspirerad af en liknande i Alzire (I: 4), där
den gamle indianhöfdingen Montêze förmår dottern-hjältinnan att,
glömsk af den älskade Zamore, för sitt betryckta folks skull ingå
äktenskap med den spanske guvernören-tyrannen Gusmàn. I Alzire
kommer detta omaka äktenskap till stånd, medan Coesus i Virgina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:22:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1917/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free