Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Bidrag till de Almquistska skrifternas kronologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 Fredrik Böök
noncerar sig, allt för mycket lefva i den illusionen, att han säger
nya, förut ohörda saker, och att han förer dem fram till
afgörande punkter. Han ådagalägger detta genom tonen af en sökt
enfald, hvari förmätenheten för illa döljer sig, och af en antagen
litenhet, som för mycket röjer begäret att vara stor."
Men alla dessa insinuationer framträda icka så starkt i sitt
sammanhang, som när de här utplockas och sammanställas. Öfver
hela kapitlet är utbredd en viss from välmening, som nog kunnat
dupera mindre kritiska läsare: Almquist säger sig "respektera den
goda viljan" hos Geijer, han framställer bevekande böner till "en
man, med Geijers hjerta (hvarpå vi tro)".
Det är otänkbart annat än att Geijer tagit kännedom om
detta angrepp, och han kan näppeligen ha förblifvit okunnig om
hvem författaren var. Almquist fick också sitt svar. I
Litteraturbladet för december 1839 — alltså några månader efter
Aftonbladsartikeln — behandlade Geijer frågan om äktenskapets
upplöslighet. Han ansåg att äktenskapsskillnad var berättigad, då det
gäller en själs räddning. Han tillfogade emellertid följande not:
Det flacka raisonnement, som vill upplösa äktenskapet efter det
subjektiva tycket, eller, som är detsamma, insinuera att det går an att
afskaffa det, är alldeles af samma halt, som det, hvilket skulle förneka
förbindelsen af pligters uppfyllelse i allmänhet, så snart, genom vexlande
tycke, detta uppfyllande ej skedde rätt gerna; emedan i alla fall den
kärleksfulla afsigten vore det enda, som kunde gifva handlingen värde.
Man skulle då kunna gå ännu längre i förvridenhet och rättfärdiga det
största brott, t. ex. lönnmordet, i fall den kärleksfulla afsigten vore
tillstädes, att dermed befordra en menniska till himmelriket. Om slikt
theo-retiserande kallas genialitet, så öfverensstämmer det med det bekanta
påståendet om Snillets och Galenskapens förvandtskap; mot hvilket vi måste
fortfara att protestera. Ty går det äfven an, att "den snille är i ett, kan
vurma i ett annat"; så går det likväl alls icke an, eller kan på något sätt
medgifvas, "att man äger snille för det man är galen".
Det är en äkta geijersk "far-ut". Förtrytelsen öfver den
almquistska genidefinitionen från Skandia lefver kvar; den har ökats
med harmen öfver Magdalena-episoden i Jaktslottet, hvilken Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
