Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biografiska bidrag om Lars Wivallius (efter fängelsetiden). Af Ivar Simonsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kannan, till dess att den inlöstes genom erläggande af pantsumman,
men Ogilbuy appellerade till rådhusrätten, där saken visserligen
omedelbart gjordes anhängig, men gick mycket trögt framåt. Men
så fick Ogilbuy genom sin hustru och den ofvan omtalade
myndlingen höra några skvallerhistorier om Ellers’ ärlighet gentemot
den döda mäklerskan och tog åter upp saken i slutet af år 1643.
Nu växte Ellers’ inlagor med en gång i längden. Det var
Wivallius, som fått hand om saken, som nu blåstes upp till jättestora
proportioner, i det han fann det förmånligt att låta påskina, att det
icke längre var en tvist om några lösa inventarier. "Ty här
täflas", skref Wivallius 1644 24/1, "icke om äpplen och pähron, utan
om ähro och redligheet, huilken ingen rätwijs domare enom afdömer
utan uppenbara skääl och bewijs och thet för samwetets skull."
Ogilbuy hade gjort några dunkla hänsyftningar på att Ellers
möjligen kunde ha stulit pengar från mäklerskan under hennes
sjukdom, och som sagesman hade han sin myndling och sin egen hustru,
och detta försatte Wivallius i ett förträffligt stridshumör. Man
märker, att saken låg honom varmt om hjärtat, och han, som
säkerligen mer än de flesta varit utsatt för skvallret, ville nu tydligen
rikta ett slag däremot, som, om det utförts af en mera otadlig
person än han, varit en verklig kulturbragd i en tid och ett
samhälle, där ett förklenande rykte gällde lika med en uttalad
dom, ända till dess vederbörande med ett tillräckligt antal
edgärdsmän bevisat sin oskuld. I den nyss citerade inlagan
skrifver Wivallius:
Så endoch iagh tilförende nogsampt och widlyfteeligare, än iag gerna
welat, til sådana wrångwijsa beskylningar hafwer swarat och migh beropat
på Sweriges Iagh, at han mihg the grofwa tilmälen skulle bewijsa och
öfwertyga heller stånda then plicht, som mig borde, om iag skyllig war; ligwäl
efter han uti sin sidsta inlaghu framhärdar uti sit ilferdiga upsåt och icke
återwänder mig at förklena til min ähra; och ligwäl mit swar så
öfwerstaplar som een blind häst, then alena wägen känner med fötterna och icke
seer, utan efter famlar; beder iag ödmiukeligen, at mig motte lofgifwas
emot hans ogrundade positioner mig så at förswara, som thet jure naturali
et civili admitteras kan och mig är högnödigt, hälst efter desse ähre
ährorörige beskylningar och förthenskuld min negative responsio må kraft hafwa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
