Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrensvärds idealuppfattning i förhållande till Winckelmanns. Af Gunhild Bergh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ehrensvärds idealuppfattning i förhållande till Winckelmanns 159
individuel, das ist: auf das Einzelne gerichtet, oder sie ist eine
Wahl sehöner Theile aus vielen Einzelnen und Verbindung in Eins,
welche wir idealisch nennen."1 Winckelmann ställer alltså mot
hvarandra direkt afbildning af något förhandenvarande och
väljande och hopfogande till en idealisk bild. Det senare
tillvägagångssättet anser han vara det rätta. Naturen, hvarmed
Winckelmann som den franska klassicismen menar människan, det enda
ämne, som är fullt värdigt för konsten, kan ej kopieras direkt.
Genom materien och genom alla de tillfälligheter, som människan
är underkastad, hindras hon att nå den fullkomlighet, som är
hennes egentliga syfte. Äfven den skönaste kropp har delar, som hos
en annan äro mer fulländade. Ej ens i Grekland, där klimatets
sundhet skapat ett skönare släkte än annorstädes och där
lefnadssättet ej fördärfvats af civilisationen, hvilken Winckelmann
betraktar med ett misstroende lärt af Rousseau, fanns en gestalt helt utan
fel. Den grekiske konstnären valde därför från flera håll de delar,
hvaraf han sedan bildade sitt verk. Winckelmann liknar honom vid
trädgårdsmästaren, som ympar in olika sticklingar på samma stam
och vid biet, som samlar sin honung från alla håll. Han opponerar
bestämdt mot Bernini, som klandrat den från antiken hämtade
anekdoten om målaren Zeuxis, som af fem af Krotons skönheter
skapat sin Helena. Ett tillvägagångssätt, som Bernini finner rent
orimligt, då man ej kan sammanfoga delar, som ej ursprungligen
hört tillhopa, men som Winckelmann, som redan antydt, finner vara
det riktiga. Ty "diese Wahl der schönsten Theile, und deren
harmonische Verbindung in einer Figur, brachte die idealische
Schönheit hervor".2
Denna uppfattning om naturefterbildningen som ett val är
ingalunda ny. Den finnes antydd redan hos Aristoteles,
mimesis-teoriens fader. Aristoteles förklarar, att alla konster bestå i
efter-härmning, Tiàoai TOf/ávooatv ooaai |xi|X7)ostç tö aovoXov.3 De skilja sig
åt genom de medel, hvarmed de imitera, de föremål de imitera
1 A. ed. IV, 62.
2 A. ed. IV, 70.
3 Aristotelis de arte poetica über, ed. G. Christ, Lpz. 1907, s. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
