Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ragnar Ekholm, Folksaga och folkvisa i Almquists diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 Ragnar Ekholm
är också, såsom direkt antydes, att den skall utgöra en symbolik
öfver Sofias och Juttas förhållande till Valdemar.
De hittills anförda verken med motiv från folksaga och
därmed besläktad dikt i Almquists produktion härröra alla från tiden
före 1830. Men äfven efter denna tid kan man någon enstaka gång
finna ett eller annat inslag från folksagan. Så berättar Alexander
Medenbergs skjutspojke i början på tredje delen af Tre fruar i
Småland en liten saga, som dock icke är af något större intresse.
I Sviavigamal, hvilket arbete, om Bööks tidsbestämning (Samlaren,
XXXVIII s. 224 ff.) är riktig, tillhör 1840-talet, förekommer det,
att två finnflickor få till uppgift att under dagen med skaror ta af
klöfvern på en äng och under natten åter sätta fast hvarje stjälk
på sin rot, under det att deras asa-kavaljerer skola rida in stutar,
så att dessa blifva fölungar. (Sjunde och åttonde demisagorna i
Odensala saga.) Det förra motivet återfinnes i en saga hos
Hyltén-Cavallius (Svenska Folksagor och Äfventyr I s. 229), och det senare
går fullständigt i stil med andra i folksagorna förekommande prof,
som äro omöjliga att utföra utan öfvernaturlig hjälp.
Som ofvan visats, har Almquist i sin uppfattning af folkdikten
tagit starka intryck af Atterboms, Geijers och Hammarskölds
teorier. Den höga uppskattning, de ägnade särskildt folkvisan delades
af Almquist åtminstone under hans tidigare period. Af Svenska
Folkvisor betjänade han sig, när han i Amorina (Andra boken,
första taflan) lät Johannes sjunga "Sven i Rosengård’. I
undersökningen om skillnaden mellan den antika och moderna
vitterheten gaf han en särskild eloge åt sträfvandet att samla
folkvisorna, "de ännu hörbara ljuden ifrån långt förflutna tider, då
skönhet och fromhet andades ur samma bröst" (Svea, h. XIV, 1831 s.
114), och liknande loford upprepar han i skriften om folknöjen
(duod.-uppl. XII, s. 157). Genom Löhmans dagboksanteckningar
(s. 112) veta vi också, att folkvisor sjöngos i Almquists hem.
Redan i Törnrosramen till Cypressen (s. 6) hade han
emellertid påpekat, att det var mera vanligt att folkvisor sjöngos i
"bildade sällskaper" än bland allmogen, och i Araminta May uttalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
