Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivar Simonsson, C. J. L. Almquists afhandling om »Europeiska missnöjets grunder»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 Ivar Simonsson
detta först hafva begynt, sedan jag började skrifva och trycka, så kunde
jag tro orsaken ligga häruti. Men det förskrifver sig så långt tillbaka, att
jag mins icke början. Mina första lekkamrater liksom min mor älskade
mig med hänryckning: men sedan har jag varit många till stor förargelse
ömsom, och ömsom ett mål för intresse och ömhet. Hvaraf kan det komma?
Yttrar jag mig då så excentriskt? Bär jag mig så häftigt åt? Jag just
hatar ytterligheter och söker det goda, rätta, sanna, sköna, som ofta
befinner sig i ämnenas midt. Jag vet nog, att jag begått flera öfverdrifter i
äldre konstförsök; men ett begär efter sjelfva det humana, det billiga, det
.själsvackra har likväl alltid ledt mig, och, som jag tycker, fått alltmer
insteg i det jag sedan skrifvit — men ändock retar det. — — — Just i
dag föll mig in, då jag betraktade den allmänna förstämningen och
inslum-ringen, att det kanhända just så skall vara, att jag är ämnad till
Incitament för alla jag råkar! — att det just tillhör mig, att vara en
förargelseklippa, en väckare, en figur för stort missnöje, eller för stor glädje —
hvilketdera som för tillfället händer.
I De Fundersamme utvecklar Herr Edeman nu för
hofmarskalken förklaringen till all denna tveksamhet och stagnation, i hvilken
det måste röras upp. Felet ligger i att litteratörerna vändt sig
bort från folket, som de icke känna eller förstå, utan mot hvilket
de i stället grimasera i sällskap med sina gynnare, herrskapsfolket.
De äro främlingar i tiden och vilja på enskilda af hvarandra kasta
skulden för tidens olyckor, "förebrå hvarandra, rycka masken af
hvarandra", alldeles så, som Almquist funnit, att lifvet i Uppsala
utvecklat sig. Djupare sedt ligger felet i den snabbt fortskridande
klyfningen af mänskligheten i folk och — pöbel, den bekanta lära,
som Almquist med anspråk på allmängiltighet utvecklar i de femte
och sjätte brefven af Europeiska missnöjets grunder, men som här
af Herr Edeman med så godt som samma ord framställes med
utgångspunkt från Uppsala. Han berättar sålunda för Herr Hugo:
Tidehvarfvet, menniskan tar öfverallt igen sina stora rättigheter, och
litteratören sjunker ifrån all annan höghet, än den han kan hafva såsom en
man i mensklighetens leder. Han har länge nog gjort till sitt yrke att tala
illa om »folket», han har snarsagdt skämts för att vara folk. Nu är det
folket, som då det märker, att dess litteratörer går en annan gata än det
sjelf, förkastar dem i sin ordning och sätter mensklighetens sak i
litteraturens ställe. Öfverallt är det fråga om verklighet, sanning, hjerta, rent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
