Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivar Simonsson, C. J. L. Almquists afhandling om »Europeiska missnöjets grunder»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquists afhandling om Europeiska missnöjets grunder 55
sinne för natur och för hvad som egentligen rör oss. Det går en åska
genom tidehvarfvet och alla bokstäfverna i alfabetet draga sig bestörta undan.
De påminna sig med fasa, att det finns en ande, som kan döda dem.1
I synnerhet i de båda sista, profetiskt hotfulla meningarna
finner man ett genljud från Lamennais, hvilkens inflytande på
Almquist ofta påpekats. Det är hans i ett gammaltestamentligt
lidelsefullt språk affattade bekännelseskrift Paroles d’un croyant, som år
1834 öfversatts till svenska,2 som särskildt starkt påverkat
Almquist, och därifrån har han kunnat hämta stöd för sin lära om det
humana hos människan, om folket och pöbeln, med hvilken Herr
Edeman med en för denne ovanlig pratsamhet fortsätter sin
redogörelse inför hofmarskalken. Folket är "alla menniskor, som göra
sig en glädje af att i främsta rummet bekänna sig vara menniskor,
men i andra rummet hvad annat serskildt de i verlden kunna vara.
Sådana äro folk. De hafva alla det stora sambandet, att i främsta
rummet känna sig vara hvarandras likar såsom menniskor, ehuru
de sedan kunna hafva alla möjliga personliga olikheter, efter yrken
och skickligheter, men hvilket allt blott kommer i betraktande
såsom ett mindre. Man kan således vara folk äfven i de s. k. högsta
samhällsklasser, ehuru det genom en narraktig uppfostran (hvartill
en narraktig litteratur ej gjort sitt minsta) blifvit vida svårare att
nöja sig med den ädla, fast simpla bekännelsen i själ och hjerta,
att man egentligen och framför allt är menniska, den ringastes like
så till vida. Renast och talrikast finner man folket i de lägsta
klasserna, emedan uppfostran och lefnadssätt här icke så mycket hindrar
det stora erkännandet." Pöbel är motsatsen härtill, de "som i
yppersta rummet sätta sina personliga olikheter och utmärkelser".
Efter en kort själfrannsakan är det med tillfredsställelse Herr Hugo
kan konstatera, att han efter dessa definitioner kan räkna sig till
"folket".
Det är helt naturligt Almquists gamla lära om "animal coeleste",
om människan "icke naturisk eller djurisk i vanlig låg mening, utan
såsom ofvan bildningens strider född till natur och enhet med sig
1 Orden återkomma i det andra brefvet i Europeiska missnöjets grunder.
2 En Troendes ord. Öfversättning från fjerde Franska upplagan. Lund 1834.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
