Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 103
tismen finns ju redan i hennes namn. En liten detalj är, att hon i
nionde boken föreläser ur en resebeskrifning från Afrika, visande
de "vilda svartes" djupa kärlek.
Vildinnan, uppträdande i en civiliserad samhällelig miljö,
sträcker sig som litterär typ långt tillbaka. En af de trognast
efterbildade representanterna för densamma är Cervantes’ zigenarflicka
Preciösa, "La gitanilla de Madrid" i "Novelas ejemplares" 1613.
Den yttre likhet, som finnes i Mignons och Esmeraldas lefnadsöden,
beror enligt min mening på, att båda i detta fall återgå på
Preciösa: flickan, som i barndomen bortröfvats af ett kringströfvande
band och uppfostras som danserska för att slutligen återfinna sitt
ursprung. Esmeralda, som i sin zigenarromantik är den
berömdaste variationen af Preciosa-typen,1 har emellertid också upptagit
drag från den långa mellanliggande litterära utvecklingen.
Ingenue-dragen utbildas särskildt genom Agnes i Moliéres "École des
Femmes",2 hennes namn blir stående benämning för ingenuen, och det är
intressant att finna, att Esmeraldas egentliga namn också är Agnes.
För exotismen blir Robinson Crusoe af stor betydelse. Så
utvecklas en litterär typ, som skulle kunna kallas för den exotiska
ingenuen, och som hastigt blir populär. Man kom snart därhän, att
man sökte öfvertrumfa hvarann i fråga om oskuldens exotism och
gick från indianflickor och javanesiskor till negerflickor och
tscher-kessiskor.3 Efter Rousseaus uppträdande framhölls särskildt
kontrasten mellan natur och kultur samt den oskuldsfulla vildens eller
vildinnans upphöjdhet öfver den konventionella krets, i hvilken de
infördes, ofta i tendentiöst syfte — man tanke blott på Voltaires
"L/Ingénu" — ofta äfven utan moraliserande eller social afsikt. — De
utmärkande dragen för den litterära typ, som här skisserats, äro
1 Abbé Prévost’s Manon Lescant har säkerligen haft stor betydelse i
utvecklingen mot Carmen, som skulle kunna kallas den kvinnliga variationen
af Don Juan-typen.
2 H. Schlüchterer, Der Typus der Naiven im Detäschen Drama des 18.
Jahrhunderts (Literurhist. Forschungen, Heft XLII, Berlin 1910), s. 5.
s Då Cora och Alonzo nämnes i samband med Tintomaras uppträdande
såsom vildinna i pantomimen, kan erinras om, att den exotiska ingenuen ofta
förekommer i denna inklädnad. I Kotzebues Die Sonnenjungfrau (1790) t. ex.
fhmas tvenne variationer af typen, Amazili och Idali.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
