Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 Henry Olsson
men kritiken af honom ges här liksom hos Scott af samtida
personer och bidrar snarast till en åskådligare bild af tidehvarfvet.
Scotts romanteknik har säkerligen i mycket stått mönster
för Almquist i Drottningens Juvelsmycke, särskildt raskheten i
handlingens utveckling och den dramatiska uppläggningen af en
intrig. Som vi skola söka visa, härstamma flera intrigmotiv från
Scott. Dennes klarhet och enkelhet i utredningen har Almquist dock
svårt att bibehålla, och det blir hos honom i stället lätt effektfulla
uppträden och invecklade intrighärfvor. Scott-romanen sammanföll
med riddar-romanen, och Böök har i uppsatsen "Almquist och
lånebiblioteksromanerna" (a. a. s. 162 f.) redan uppvisat en del motiv
i Drottningens Juvelsmycke, som snarast härstamma från den
senare — särskildt i den del, som kallats Amandas skärp. En
öfverensstämmelse i tekniken är till slut, att det dialogiska elementet
hos Scott intager en oproportionerligt bred plats, samt att
Almquists roman till större delen är dialogiserad.
Ofvan har påpekats, att Tintomaras insättande i den
historiska miljön skett i anslutning till Fenella i Scotts roman Peveril
of the Peak. Fenella är en tydlig Mignon-efterbildning och har
som sådan tagits till utgångspunkt för en skarp kritik af Scott
som karaktärstecknare. Carlyle säger, att Scott lånat från Mignon
hvad han kunnat, "the small stature, the climbing talent, the
trickiness, the mechanical case", under det Mignons själ är lämnad
kvar.1 Härtill må fogas, att det sjukliga draget finns äfven hos
Fenella, som är döfstum, samt att hon liksom förebilden hyser en
obesvarad kärlek till hufvudpersonen i boken. Äfven Tegnér och
Almquist ha uttalat sig om Fenella som Mignon-imitation (hvarom
nedan). En innehållsredogörelse för handlingen i Peveril må visa
likheten med intrigerna kring Tintomara.
Fenella är favorittjänarinna åt grefvinnan Derby och erhåller
sin härskarinnas hemligaste uppdrag på grund af den säkerhet, som
anses ligga i hennes döfstumhet. I grefvinnans slott vistas också
Julian Peveril, i hvilken Fenella är lidelsefullt förälskad, men hvil-
1 Critical and miscellaneous Essays, Works 29, vol. IV, s. 75.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
