Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 Henry Olsson
af honom i hans akademiska prisskrift,1 hvilken fick försteget för
Almquists. Det andra är Geijers bref till Beskow 31 okt. 1826 med
yttrandet att poesien borde vända sig till det verkliga lifvet och
hänvisningen till engelska poesien, hvars öfvervikt "i senare tider"
komme däraf, "att den förr återvändt sig åt detta håll än alla de
andra". "Den innehåller trogen eller idealiserad verklighet, såsom
hos W. Scott, eller en trogen målning af verklig poetisk
individualitet, såsom hos Byron." Sammanställer man härmed Almquists
akademiska täflingsskrift; torde man få en god föreställning om
Scotts litterära anseende vid denna tid.
Almquist påpekar, att "romanens öfvergång ifrån trivial och
platt sedemålning, likaså mycket som ifrån fantastisk orimlighet,
till värdigheten af konst" är en af de betydligaste händelser, som
utmärka gränsen "mellan det nyare och det nyaste". Af alla dem,
"som bearbetat det företaget, att lyfta Romanen till konstverk, är
utan tvifvel Goethe den, som först gick målet närmast", i originalet
heter det: "som genom Wilhelm Meisters Lehrjähre först gick målet
närmast". Pouqués arbeten representerade en äldre tid, då det
sköna sällade sig till det fiktiva, ej till det sanna. Almquists eget
konstprogram består i hans redan tidigare framställda yrkande på
en syntes af himmelsk och jordisk sanning, af idealitet och
verklighet. Efter originalet citeras:
På den bana hitåt, som Goethe öppnat, synes den ryktbare Walter
Scott lyckligast hafva fortsatt. Ingen må dela Mängdens Lynne, snabb att
förtjusas af allt nytt, men lika hastig att glömma, som berömma. Söker
man likväl med lugn, livad som i vittert afseende är Grundbeliofvet för vår
tid, eger denne Konstnär säkert rätt till vår Beundran, utan att förgudas
genom c karakteren af oinskränkt fullkomlighet, hvilken kommande tider
genom ädlare Werk torde jäfva. Men han vet, att skänka Allmänheten
Sammansättningar, som intaga, emedan de gå till Tidens djupaste önskan
— önskan af skön idealitet förenad med Sans och Verklighet, med kraften
af ren Sanaolikhet. Han framställer Menniskor och Händelser, rimliga,
utan att vara af en utnött Skildring: estetiska och äfven ovanliga, utan att
befinna sig i en så aflägsen Region, att man på jorden ej begriper dem.
1 Framfarna dagars vittra idrotter i jemförelse med samtidens (Sthlm 1828),
s. 200 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
