Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 Henry Olsson
faime", motsvarande Claras ord till Tintomara: "Ja, se på mig
med stora ögon, det må du väl; de der ögonen, min kära du, dem
har jag haft i mig, var icke stursk" etc. (s. 171). En berömd
utformning af denna kontrast finnes ju i mottots sammanställning oskuld —
arsenik. Motsättningen mellan skuggor och ljus framträder äfven i den
ständiga scenväxlingen mellan friherrinnans salong och huset i
Bellevue hage. I sin yrkan på större plats åt det groteska i konsten,
kräfver Hugo bl. a., att domaren skall kunna säga: "dömd till döden,
låt oss nu gå och äta middag". Det är samma våldsamma öfvergång
i den kända scen i slutet af Notre-Dame, där Claude Frollo störtas
nedför vårfrukyrkans torn och med jättelika ansträngningar söker
kravla sig fast vid ett blyrör, under det några nyfikna samlas på
domplatsen, och prästen hör dem säga: "men han måste ju bryta
halsen af sig!" Samma ironiskt betonade kontrast är utmärkande
för samtalet i Drottningens Juvelsmycke mellan Herr Cronhjort
och "amiralinnan", vilka tillsammans diskutera sensationen i
spektaklet med Tintomaras afrättning. Till de "starka" partierna i
Hugos anda höra gifvetvis arkebusaden, scenen mellan Ankarström
och fröken Adolfine m. fl. Den artistiska suveräna leken med
ämnet blir i pantomimen och slutscenen till satir mot de uppträdande
och ironisk accentuering af handlingen, i läkarnes samtal till
förlöjligande af Tintomara-idén. Härmed sammanhänger, att en så
bred plats är inrymd åt det tillfälliga som i slutscenen samt den
fatalistiska mystiken i Tintomaras astrala beroende. Utan
tvifvel bidrager detta till det "demoniska" intryck, hvarför Almquists
produktion från denna tid brukar anklagas, och är i viss mån en
motsvarighet till den roll som ananke-idén spelar i Notre-Dame.
Hufvudlikheten mellan Notre-Dame de Paris och Drottningens
Juvelsmycke blir alltså den skarpa artistiska prononcering, som
utmärker bägge verken, uppfattningen af tillvaron och konsten som
en upphöjd lek, en olöslig gåta. Det är en dylik gemensam lifssyn,
som tagit gestalt i de båda verkens hufvudfigurer, Esmeralda och
Tintomara, båda tecknade med något af arabeskslingans själfgoda och
öfverlägsna oberäknelighet. Det är denna som leder af den
teoretiska spekulationen eller sociala afsikten i en luftig och ironisk lek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
