Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 Henry Olsson
Nihar är enligt Almquists egen uppgift1 skrifven på Fröåsa
gästgifvaregård, där han vistades i juni 1837. Till de tidigaste
arbetena i denne genre tycks vidare höra Godolphin, som enligt
manuskriptet till Mållas memoarer lästes redan den 10 september 1834.
I viss mån sammanhörande med bibelexotiken är Arthurs Jagt,
om hvars datering ofvan talats, och dit har väl också hört den nu
okända Percival och Eniandêa, som omnämnes i en förteckning, hvilken
Almquist under Amerika-tiden gjorde öfver sina publicerade verk2, där
kallad " a Novel from old Spain". Vidare kan nämnas Signora Luna och
Den blå fanan, operalibretton, hvartill A. F. Lindblad skulle sätta
musik, ett sagospel med italienskt ämne och i släkt med Shaksperes
romantiska lustspel. I Baron Julius K. finns äfven ett
exotiskt-romantiskt element, närmast i anslutning till Byrons Lara — till
accessoaren hör i båda verken en mystisk baron, ett brott i det
förflutna och en orientalisk page. Baron Julius K. och särskildt
Colombine springa med sin realistiska och äktsvenska stämning
fram som en kontrast mot den tidigare fantasiexotiken, och ifrån
Colombine gå linjer framåt till Almquists senare produktion, såväl
Det går an och folklifsberättelserna som den sociala romanen. I
utvecklingen mot realism har utan tvifvel den sociala tendensen
spelat en stor roll, ty denna framtvingar verklighetsskildring för
att nå sitt ändamål.
Det var i själfva verket med Drottningens Juvelsmycke och
fantasiexotiken från 1834—35, som Almquist i samtiden slog igenom
som författare. Ropen om immoralism höjdes väl från mera extremt
håll, och äfven en den akademiska juste milieuns man som Rydqvist
kallar honom i bref till Atterbom 1834 "denne demoniske författare
— i moraliskt afseende farligare än i litterärt" och tillägger:
"Under all fantasiens värme är dock hos honom någonting i
bottnen kallt och hjertlöst, hvilket af allt i lifvet är mig mest
fiendtligt; lägger man härtill den fullkomligaste beräkning, inställsamhet
och mångtalighet, så är det nog för att bli farlig".3 Men i Atter-
1 Theodor Tufvesson. Ur sekretärer och kistelädikor, s. 129.
2 H. Wieselgren, Almquist-bref från Amerika, Samlaren 1902, s. 119.
3 Warburg, Litterära och personliga uttalanden af J. E. Mydqvist i Svenska
studier tillägnade Cederschiöld (1914), s. 240. Rydqvist hade redan i sin akade-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
