Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 141
bom och Runeberg erhöll Almquist entusiastiska bedömare,
inspirerade särskildt af Drottningens Juvelsmycke, Ramido Marinesco
och Signora Luna. En beröringspunkt mellan Runeberg och
Almquist låg i deras gemensamma idealistiska konstuppfattning och
religiösa lifssyn.1 Tintomara-figuren måste naturligtvis tilltala
Runeberg med hans harmoniska tro på det instinktiva hos människan.
# De nämnda verkens inspirerade karaktär har ytterligare bidragit
till Runebergs uppskattning, äfven om denna i mycket måste
förklaras enligt kontrastens lag, klassikerns och realistens
beundran för lättheten, smidigheten och luftigheten i Almquists
konstskapande. I Atterboms värdering af Almquist-exotiken har man
säkerligen att räkna med den sydländska koloriten öfver verken,
hvilken tilltalade Atterbom i hög grad. Ramido Marinesco
varslade för honom en ny "helt egen sångwerld af sammangjuten
he-sperisk och skandinavisk fägring". Almquist blir för honom äfven
genom sin rikedom i " fiction" en ny trubadur, ett epitet, hvarmed
han på annat håll karakteriserar Fouqué.2 Tintomara är Almquists
Felicia, representanten för fantasi- och skönhetslifvet.
Summerar man, hvad ofvan nämnts om de olika litterära
inflytandena på Drottningens Juvelsmycke, skulle man kunna säga,
att verket företer påverkan: af Scotts historiska manér, i
Tintomara-figuren af Goethes psykologiska teknik samt i koloriten af Victor Hugo.
Genom sitt beroende af fransk nyromantik betecknar det i viss mån en
vändpunkt i romantikens historia. Det var en orientering, som bragte
honom i ett ganska egendomligt förhållande till hans lofordande
kritiker. Hugos dramer och romaner voro såväl Atterbom som Runeberg
djupt förhatliga. Atterbom hade också öppet öga för allt det
"barocka", "bisarra" och "konstiga" hos Almquist, och han nämnde ett
par gånger Hugos namn i samband med vännens. C. A. Hagberg, som
miska afhandling Framfarna dagars vittra idrotter i jemförelse med samtidens
(Sv. Ak. Handl. XII, s. 476 n.) riktat ett hugg åt Almquist. »På en varm och
poetisk själs undergång i mystikens dimmor äga vi hos oss ett särdeles
träffande exempel uti författaren af Rosaura, Guldfågel i Paradis,
Manhems-förbundets historia, m. m.»
1 Liknande uppfattning har nyligen utvecklats af E. Bolger, Hur C. J.
L. Almquist bedömdes i Finland, Edda 1919, s. 272 f.
2 Minnen frän Tyskland och Italien I (Örebro 1859), s. 62.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
