Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 143
har tydligen varit den "innerlighet, kärlek, glädje och klarhet",
hvarom han talar i ett bref till Sturzen-Becker från Paris 1840
såsom förutsättningen för poesi.
I samband med denna redogörelse för Almquists anslutning till
Scott och Hugo skall här inskjutas en kort sammanfattning af hans
estetiskt-teoretiska ståndpunkt vid denna tid. Han har framlagt
densamma i Dialog om Sättet att sluta Stycken, tryckt i sjätte
bandet af Törnrosens Bok 1835 och utgörande ett försvar för
Drottningens Juvelsmycke och Ramido Marinesco. I denna antikritik
intogs Om två slags Skrifsätt, som varit tryckt redan 1833 i Skandia
bland Några Drag. I själfva verket bygger dialogen på denna
senare uppsats.
Här försvaras det skrifsätt, som ej yttrar allt, kanske ej en
gång i orden lägger det hufvudsakligaste, men som " sätter läsaren
i ett perspectif, i en stämning, i en önskan och förmåga att gå
fram i ämnets rigtning". Författaren och hans läsare bli då två
samverkande faktorer, och verket blir oupphörligt mer och mer
färdigt genom läsarne. Alla varelser äro fractionärer, "individerna
äro skapade till hemisphärer (ingenting hade annars ansigte, face);
ingen skall då fulländas, utan genom andra; och det hela genom
alla." Ett skrifsätt och dess läsare böra vara två halfheter, som
ömsevis upptaga och fullända hvarann.
Som synes, drager Almquist här in den aristofaneiska myten
om en ursprungligen enhetlig människa, densamma som återberättas
i Drottningens Juvelsmycke. I resonemanget ligger väl också något
af Schellings karakteristisk af konstverket som "eine bewusstlose
Unendlichkeit". För öfrigt ansluter uppsatsen till den likaledes
bland Några Drag befintliga, ytterst intressanta Äfven om Humor,
och Stil deri. Den framhåller konstens stora lifsomskapande
betydelse. Moralen står på en för den brottslige främmande och kall
horisont, konsten åter rör människornas sensationer och tänkesätt
genom att i "recipientens individ" under betraktelsen eller läsningen
hemlighetsfullt framkalla en värld, som han tror är hans eget verk.
Det är också så till hälften, "men den första hälften: anslaget,
grunden, rigtningen för utvecklingarne, tonen och dagern i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
