Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 Henry Olsson
själ, voro följder af det artistiska i styckets inre". Konsten går
alltså utmed vår sida som en ständig mild ironi, som en vår like
utan att dock vara densamme som vi. Vår ledsagares ton tyckes
ljuda i vårt eget hjärta men låter ändå vid närmare åhörande, och
i synnerhet mot slutet, såsom himmelsvidt ifrån oss. Vi se oss
sålunda i en spegel, vi kunna ej förneka vår bild, uvi sentera oss
sjelfva i djupet* och så småningom gå vi "himmelsvidt bort ifrån
oss sjelfva: förvandlas".
Denna uppfattning af konstens betydelse, som tydligen
sammanhänger med åsikten, att skönheten är en produkt af en hos
författaren ingången förening mellan godhet och sanning, innehåller
på samma gång något af väckelsepredikantens omvändelsenit och
vädjan till hvarje individuell person. Men den döljer också den på
Schelling och Swedenborg byggda mystiska törnrosfilosofien:
konsten blir en själfåskådning, och denna har till följd en
omvändelseprocess. Om man närmare undersökte denna, komme man
säkerligen fram till den extatiska känsla, den "älskande förnimmelse",
som Almquist beskrifvit. Skriften ger också hans praktiska
konstprogram: konsten är vår like med "utomordentlig snarlikhet med
originalerna" men dock ej densamma som vi. Ordalagen ånge hvari
skillnaden ligger, och denna kan säkerligen generaliseras: bakom
Almquists realism har man alltid att tänka sig hans idealistiska
lifsåskådning.
Det skrifsätt, som försvarats i den tidigare uppsatsen, tillämpas
nu i dialogen på "Sättet att sluta Stycken". Ingen händelse eller
katastrof i det jordiska lifvet framträdde med full begriplighet, och
härpå berodde lifvets intresse. Att en sann och verklig händelse
målas af konsten sådan den är, kan väl ej vara ett misstag. Härpå
följer den stora deklarationen af Furumo på frågan, "i hvad
sensation står då du, när det är fråga om konst?" (s. 76).
Jag? — sade Richard — jag står till hälften darrande inför de omätliga
taflor, som äro lifvets; jag ser hurudant det är i olika hjertan, själar och
sinnen, och jag aftecknar hvad jag ser. Också det triviala vågar icke jag
försmå att skildra: men kommer någon gång en himmelsk blomma i min
famn, så förlåt mig om jag afmålar henne med mera glädje och täckhet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
