Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 151
och Ferdinand ha liksom Almquist och G. Hazelius slagit sig ned på
ett bruk, där det blott finns smeder och bönder, och herrskap först
på en mils afstånd (bref i publ. Holmia, s. 108). I de mörka
ögonblicken, som här återgifvas, ha säkerligen nybyggarne i Värmland
liksom de vid Marmorbruket betraktat sitt lif som en förvisning.
Känslan af ensamhet, afskildhet från kulturen och de litterära
tilldragelserna, saknaden af umgänge kemmer ypperligt till uttryck i
repliker som följande (287 f.): "Major, får du mycken fisk? — Jag
ger hin att meta fisk. Misêre. — Har du fått dina fiolsträngar från
Norrköping? — Ja. Och ifrån deras lånbibliotek Calloander och
Leonilda! en herrlig skatt! Hvad tycker du? Åh, vid Bråviken
är det helsosamt —- man dör icke af nöjen." Man kan till jämförelse
läsa Almquists bref till J. Hazelius i april 1825, då Jonas Wærn
slutat sitt bondelif: "Nu står jag öfvergifven midt ibland främlingar
och råe . . Du kan väl finna hur det står till med mig, när jag
säger dig, att jag sedan i höstas knappt läst en tidning; hvad som
utkommit har jag alls ej sett, ej Komiska fantasier, ej Babels torn,
ej Spader Dam! Skulle du händelsevis hafva tid så berätta hvad
det är. Spader Dam har jag läst i manuskript. Hur går det med
Stagnelii efterlämnade skrifter?" Calloander och Leonilda står i det
citerade stycket som ett monument öfver denna förtviflade isolering.
— "En källa till glädje" för Almquist i Värmland liksom för
enslingarna vid Marmorbruket är att spela fiol.
Här på Marmorbruket uppträder nu Tintomara i bonddräkt och
ute i skogen, sjungande folkviseartade improvisationer. Clas
Henrik ger henne lektioner i musik, och såväl han som Ferdinand
blifva förälskade i henne och öfverge sina tidigare fästmör. Man
kunde med ledning af dessa och liknande drag förmoda, att
Almquist verkligen ibland haft Värmlands-flickan i tankarna vid
ut-gestaltningen af Tintomara-figuren, men man torde få inskränka sig
till att hänvisa till den indirekta betydelse, som hennes död haft
för konceptionen.
Vi ha så pass utförligt uppehållit oss vid denna händelse och
dess återverkningar på den allmänna opinionen om Almquist,
därför att Tintomara ger hans stämningar denna tid, och det är tyd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
