Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 153
jag anser sådant för infernalisk isköld, efter jag är bekant nog med
menniskosinnet, för att veta, det den innerligaste och underbaraste
värme emellanåt visar sig just så. Lifvets och hjertats mysterier
yttra sig ej sällan i en contre-sens" (s. 29 f.).
Som synes, är Almquist i dessa uttalanden inne på problemet
om dubbelheten i sin natur, brytningarna därinom mellan förstånd
och känsla, som han med schematiserande analys betraktade som
olika arf på fäderne och möderne, motsättningen mellan det
för-ståndskarpa, dialektiska draget och böjelsen att uppgå i
fantasi-och känslolifvet. Almquist framhåller själf gärna denna
disharmoniska söndring, men det har också för betraktaren af hans
personlighet och verk stått tydligt, att hans egentliga väsensart varit
det saliga uppgåendet i känslan, samlifvet i en inre värld med
gudomen. Reflexionen blef för honom en förstörande makt såsom
distraherande från denna idylliska religiositet, det kvietistiska
törn-roslifvet — troligt är det väl också, att han just i medvetandet
att äga ett "lif öfver frågornas lif" öfverdref motsatserna i sin natur.
Tintomara återger detta inre lif, är en kvietistisk skapelse. I boken
förklaras hennes väsen af "andre chirurgen" således:
Djuriskt? det är helt annat; det har icke härmed att göra. Men äfven
det djuriska, naturiska, hvarföre skulle det vara så gement? Det djuriska,
som står under oss i de flesta fall, står dock öfver menniskan i ett, i
synnerhet i en tid, då vi genom otaliga stridigheter äro oense inom oss sjelfve.
Det djuriska sättet att vara, instinktlifvet, visar den harmoniskt intagande
bilden af en hög enighet med sig sjelf. Ni har väl hört Mystikernas tanke
om animal coeleste? Menniskans sträfvande, påstår man. skall verkligen
vara att till sluts blifva natur igen, att blifva liksom ett djur.
I det redan ofvan citerade brefvet till Atterbom 20 nov. 1834
utvecklas denna idé:
för öfrigt skall man snart se, att en högre idé genomspelar det hela.
Den mystiska idéen om animal coeleste eller Menniskan, icke naturisk eller
djurisk i vanlig låg mening, utan såsom ofvan bildningens strider född till
natur och enhet med sig sjelf i himmelsk mening — en sådan föresväfning
har visat sig för min själ. Den är måhända hednisk midt uppi vår Christ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
