Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 Henry Olsson
Würde hinaufgeläuterten Natur, kurz, er ist kein andrer, als das Ideal der
Schönheit, auf das wirkliche Leben angewendet. Ihr Charakter besteht also
därin, dass aller Gegensatz der WirklichJceit mit dem Ideale, der den Stoff
zu der satirischen und elegischen Dichtung hergegeben hatte, vollkommen
aufgehoben sei und mit demselben auch aller Streit der Empfindungen
auf-höre. Buhe ware also der herrschende Eindruck dieser Dichtungsart, aber
Ruhe der Yollendung, nicht der Trägheit; eine Ruhe, die aus dem
Gleich-gewicht, nicht aus dem Stilistand der Kräfte, die aus der Fulle, nicht aus
der Leerheit fliesst und von dem Gefühl eines unendlichen Vermögens
be-gleitet wird.
Den grundstämning af frihet, oberoende och suveränitet, som
karakteriserar det estetiska lifvet och kommer till uttryck hos
Tintomara, förenas emellertid hos Almquist med känslan af det
farliga och demoniska i skönhetslifvet. Möjligen få vi tillfälle att
utförligt belysa detta i annat sammanhang. Hur djupt upplefvadt
detta Tintomara-drag är, kan man se af de ord, han sänder med
Drottningens Juvelsmycke till Atterbom (se ofvan s. 87): "Du vet hvad
det vill säga att förgås af en slags glädje! ! ! Ack visst är det glädje
—; men så visst är det också att man småningom förgås." Men
härtill kommer, att grundsensationen af vantrefnad med de
omgifvande förhållandena ingår hos Tintomara i form af den
vemodsfulla och reserverade stämningen öfver henne. Det barnsliga och
värnlösa, enkla och graciösa kommer till uttryck i Tintomaras sång
med dess folkvisetoner och sagofantasi om den lurande slagbjörn i
skogen. — Tintomara är öfver hufvud det skaldiska geniet. Om
uppkomsten af hennes folkviseartade improvisation, som ofvan delvis
citerats, berättas (s. 285 f.), att hennes inre tycken började gifva
sig luft genom en ton, som i början knappt var hörbar mellan
hennes läppar. Men efterhand steg rösten, gick öfver planen kring
linden och bildade ut sig till en melodi. Sedan hon återtagit den
flera gånger, begynte äfven tankar växa fram i sinnet, och några
ord åtföljde sången. Det är sin egen inspiration, Almquist här
tecknar. Det är i "sällskap med naturen" Tintomaras sinne
öppnar sig i poesi. Det berättas på ett annat ställe, att, då hon kom
hem från Kolmården, gjorde sig hennes sinne fritt genom en ton,
som hon sakta sjöng för sig själf. Den handlade om "bär och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
