Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 169
— ett helt Landskap; hvilket allt ej heller gifver oss någon aning
om ett menskligt upphof." I den nyare tiden vore människans värld,
det inre, det utmärkande, dock funnes äfven i kristendomen mången
enskild med antikt lynne, med naturandakt. Som barn ha nästan
alla den utåt gående riktningen. Hos de gamle var det en ren,
ovillkorlig drift hos skalden att ej lägga någon ton i sitt arbete.
"Man må ursäkta mig, att jag begagnat ordet Drift: det har smak
af Djur och Instinkt! det är likväl skönare menadt. Det var drift;
jag kan ej undgå att ännu säga så, ty det var icke öfverläggning".
Naivitet var en af den gamla konstens utmärkta tillhörigheter.
Det problem, som Almquist här behandlar, hade med utgångspunkt
från Kant upptagits af Schiller och Schleglarna samtidigt och gällde
för dem syntesen af de af Kant så skarpt särhållna Sinnlichkeit och
Vernunft. Schiller indelar diktningen i naiv och sentimental, Fr.
Schlegel i objektiv och intressant, för båda sammanfalla dessa tvenne
kategorier med uppdelningen i antik och modern dikt. Liksom för
de tyska estetikerna blir problemet för Almquist föreningen af den
gamla tidens yttre och den nya tidens inre konst, liksom dessa
finner han idealet för den nya konsten i Goethe.
Betecknande äro ett par tillägg, som gjordes vid tryckningen
af Almquists afhandling i Svea 1831. I en not (s. 105) förklaras
termen "sinnlig skönhet" (i ms. står "Konst-Skönhet"): "Med
sinnlig förstås här ren och ädel Sinnlighet. Någon annan, än himmelsk
sinnlighet, kan icke hafva inträde i skönhetens rike; men är der så
oundgänglig, att skönheten den förutan ej kan vara". Det andra
inskottet är af följande lydelse:
Saken tycks vara följande. Man har blifvit van att taga det sJcöna
såsom ett factum, såsom något gifvet, hvarmed man sedan vill sammangjuta
än religiösa ämnen, än philosophiska — än para den med qvickhet, än med
något annat. På detta sätt misslyckas det, emedan skönheten icke är
någonting tagbart: icke är sådan, »att man kan fatta och förena den med ett
annat.» Den är, deremot, ett ständigt uppkommande, hvars natur visar sig
vara att fly och draga oss efter sig; men ej så, att vi kunna draga det efter
oss. Tvenne andra elementer, deremot, kan menniskan taga och
sammangjuta: det är, helig och stark sjelf bestämning i viljan (rätt godhet), samt
ett klart omdöme. De begge utgöra förenbara och tillsammans genererande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
