Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Wallén, Mytologien i Atterboms sagospel Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mytologien i Atterboms sagospel Lycksalighetens ö 221
Er det mørkt, glammer Hund; glammer Hund, galer høit
Alle Haner paa Haid. — —
— — Brist nu kun frem, o du knagende,
Bragende, knittrende, svovlblaa Biergild!
Og betving med din hvirvlende,
Gnistrende, dræbende,
Flamme den dæmrende Sol!
Svartalfernas kor med sin makabra stämning hör till det mest
sublima i Oehlenschlägers drama. Det är härifrån Atterbom lånat
situationen och hämtat impulsen till sin gnomkörs grandiosa rytm,
hvilken liksom stötes fram i pustar af vildt och eggande jubel. Då
Atterboms nattdrottning uppträder, tätnar mörkret ytterligare, och
naturen håller andan i förstelnande skräck. Gnomerna stiga upp
ur jorden med brinnande facklor. Metallfursten, en bergsromantisk
figur, hvars litterära härkomst vi senare skola komma till, leder
gnomernas kör.
Huru mörkt! huru svalt! huru trefligt! Kyl af,
Kalla skyhaf, vår brand!
Dina bloss har du släckt; som ett kol är du svart —
Det är godt! det är godt!
Vi ha flammor ändå: skåda hit, om du vill,
Hur vi svänga dem om! Hur de spraka! —
Hvad är natt? Hvad är dag? Natt och dag lika blank,
I det land vi bebo,
Står en himmel af malm, står af svafvel en sol
Öfver kobolts-dal, öfver naphta-sjö.
Och i svafvelblått sken, vid den fräsande härd,
Der vi trampa vår bälg, der vi hamra vårt stål,
Våra facklor vi tändt. — — —
Metallförsten.
Mera eld! Mera eld!
Gnomerna.
Nu till arbet igen!
På sitt stad hvar och en af vår idoga slägt
Smider grenar och blad, smider blomster och frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
