Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Wallén, Mytologien i Atterboms sagospel Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mytologien i Atterboms sagospel Lycksalighetens ö 223
fiskt aspekt. Ett litet drag, som direkt pekar hän mot
Oehlenschläger, förtjänar också att påpekas. Då Atterbom låter sina gnomer
smida grenar och blad, blomster och frukt, så får denna
bergandarnas funktion, som saknar stöd i bergsagorna, sin förklaring från
Oehlenschlägers bergsromantiska landskap.1
Den romantiska naturfilosofien har en antropomorfiserande
förmåga. Jorden är en lefvande organism med skönjbara lifstecken.
Den oorganiska världen äger sin speciella andevärld. Alla dessa
gamla sagor om bergtroll och bergandar ha för de naturfilosoférande
skalderna en säregen tjusning. Här finns i naiv form uppenbaradt,
hvad de själfva på spekulativ väg tillägnat sig. Sagans folkliga
mytologi visar sig utmärkt bestå profvet för naturfilosofiens
skärseld. Det blir en för romantiken typisk, raffinerad förmälning af
enfaldig folktro och subtilt djupsinne.
Af de tyska romantikerna är det framför allt Tieck, som med
sina sagor representerar denna spekulativt folkloristiska mytologi.
Från honom har Atterbom lånat åtskilliga figurer till sitt sagospel.
Atterboms Runqvinna förråder genom namnet sin litterära härkomst.
Hon är bergets sköna drottning, inkarnationen af bergrikets
förhäxande makt, om hvilken Tiecks fascinerande bergsaga Der
Ru-nenberg berättar. Och Atterboms metallförste är en bekant figur,
som återfinnes i den graciösa novellen Die Elfen. Då Atterbom
låter sin metallförste mana de underlydande bergandarna till arbete,
och kören ger till svar: "All dager är flärd. x\tt i solskenet gapa
på gräs och på träd, det är lättingars värf", så har detta
replikskifte en aflägsen motsvarighet i det ställe af Tiecks novell, där
metallfursten och hans folk presenteras för läsaren.
Sålunda berättas det hos Tieck, huru Maria och hennes
lekkamrat stiga ned i ett underjordiskt, skumt gemak, fullt af
guld-och silfvertackor, hvilka små pysslingar äro outtröttligt
sysselsatta att forsla omkring. Det är jordelementets andar, gnomerna.
1 Oehlenschläger är på denna punkt starkt beroende af Steffens, som i
en af sina föreläsningar (Indledning til phil. Forelæsninger i København 1808,
ny Udgave 1905, s. 63 o. f.) "treder sambandet mellan växt- och stenriket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
