Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Wallén, Mytologien i Atterboms sagospel Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mytologien i Atterboms sagospel Lycksalighetens ö 231
i hast
Begynte något röra sig på spetsen,
Och det var hvitt, och qvällde mer och mer
Liksom en dimma opp ur tornets gap,
Och blef en hvitklädd qvinnobild, och stod
På randen öfverst af dess brutna mur.
Här ha reminiscenser från den suggestiva scenen i Fouqués
saga spelat in, som skildrar Undines tvungna hämnd mot den
trolöse riddaren. Som en dimma stiger Undine upp ur brunnen, glider
upp genom tornet och kväfver riddaren till döds med en lång kyss.
Ett annat drag, som också är hämtadt från Fouqués novell, må
framhäfvas i detta sammanhang. Skildringen af Astolfs sista ridt, då
han i sällsam beklämning t}^cker sig förnimma, huru en grå och
dimmig arm söker hejda honom gång på gång, erinrar om
vattenanden Kühleborns gäckerier med riddaren i skogen.
Det kan vara af ett visst intresse att påpeka, att Atterboms
i romantisk mening så utprägladt mytologiska dikt rymmer ett
direkt angrepp på romantisk mytologisk forskning. Det påträffas i
dramats fjärde äfventyr, den afdelning af sagospelet Atterbom afsett
för polemiken och där han lämnat sitt stridshumör fria tyglar.
Astolf har återkommit till sitt forna hemland, som under hans
frånvaro råkat i händerna på demagoger, hvilka afskaffat konungadömet
och proklamerat folkviljans suveränitet. Astolf blir på ett kännbart
sätt erinrad om den nya tidens traditionsfientliga och kritiska anda,
då hans egen tillvaro som historisk personlighet af ett par
hyper-boréer helt enkelt förnekas under tvärsäkra förklaringar, som i ett
ögonblick upplösa honom i en af mytologiens skugglika fantomer.
Men äfven på mytologiens dunkla och förvirrande områden rör sig
den hyperboreiska kritiken med samma absoluta säkerhet, de
mytologiska figurerna afslöjas såsom ingenting annat än vetenskapliga
allegorier.
Professorn.
Kanske tar ni
Då äfvenväl för ren, bokstaflig sanning
Den dumma sagan om hans Son, — för det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
