Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 19
Hvarför då den myckna ståtligheten,
detta fäj och fjäsk i Kyrherrgåln?
Denna tårtan och högtidligheten,
fricadeller, korf och krams i kain?
Bellman och fru Lenngren äro de svenska författare, som först
lärt oss se och älska vår egen värld, de första stora konstnärer
(med all respekt för Stjernhielm och Dalin), som varit fullt svenska
i sitt sätt att skildra, och som kunnat skildra det svenska utan att
tryckas av för trångt skurna litterära kostymer. Att Bellman varit
fru Lenngrens lärare just i detta synes obestridligt, och det
förefaller framför allt mycket sannolikt att hon, denna borna realist
och människokännare med sitt skarpa intellekt och sina tydliga
samhälleliga intressen, blir verskonstnär och populär vissångerska,
icke novellist eller romanförfattare, just emedan hon står under
intrycket av Bellmans stora bragd, när han i sång ger en bild utan
motstycke av sin egen värld. Hon har lärt av honom, om också
utan att kunna eller ens kanske vilja försöka lara hans största
hemlighet, gåvan att bryta tillsammans allt i en poetiskt skimrande
och strålande helhet. Grundskillnaden dem emellan är att Bellman
icke har ett uns av det slags ordningssinne, som leder fru
Lenngren i hennes observationer. Hennes borgerliga allvar från
revolutionstiden, som alltid finnes på botten trots livslusten och det
glättiga humöret, kontrasterar skarpt mot bohêmens benådade
laissez-aller. Hon lever i den nya tiden, han drömde och sjöng i den
gamla. Hans dikt är sång och melodi, hennes visor bli tonsatta.
Fru Lenngrens diktning har under 1800-talet fått röna samma
öde som de antika klassikernas under århundraden. Dess
allmänmänsklighet och den inneboende odödliga komiska kraften ha
bevarat den så fullt levande, att vi ännu icke riktigt ha sinne för
dess tidstypiskhet. I huru hög grad den fanns där framgår bäst
av Franzéns ord, när han talar om "den trogna målningen af tidens
seder och det inhemska så väl i ton som i ämnen" och håller före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
