Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 Anton Blanck
att "ingen af våra skalder är mera svensk än fru Lenngren".
Warburg framhåller starkt, att hon skildrar "den högre medelklassens
lif", enligt hans mening till och med mer realistiskt än Bellman
målar sin bohêmevärld. I själva verket ge hennes små dikter vår
enda konstnärliga bild av de högre klassernas liv under 1700-talet,
och det skulle dröja länge, innan det följande århundradets roman
kunde bjuda på någonting likvärdigt. Tvivelsutan ha vi i henne
förlorat vår största romanbegåvning, någonting mitt emellan
Thacke-ray och Dickens. Hade romanen inom den lilla — fastän så
oändligt distingerade — svenska klassiska litteraturen varit en verkligt
erkänd genre med traditioner, så hade hon säkerligen fyllt den
gapande luckan i vår prosalitteratur med mästerverk, som satt oss
i stånd att tränga ännu bättre in i tidens liv. Våra kunskaper om
det slutande 1700-talets borgerliga värld äro ju tyvärr
utomordentligt små. Det intryck litteraturhistorikern får, att tiden efter
Gustav III:s definitiva brott med aristokratien och under revolutionen
måste ha varit en period av tydlig uppmarsch för borgardömet,
politiskt, socialt och ekonomiskt, kan han tyvärr icke verifiera, då
vår historieforskning ej ens berört detta problem. (Tiderna voro
dock mycket goda fram till 1797.) Hur ovärderligt för vår kunskap
om hennes miljö hade det exempelvis icke varit, om fru
Lenngren blott lämnat efter sig memoarer jämförliga med dem, vari
Mme Rolland ger en så ypperlig skildring av en ung borgarflickas
utveckling till en märklig kvinna under denna tid. Vid sidan av
Per Hilleströms dock icke alltid konstnärligt så betydande målningar
ge fru Lenngrens dikter de bästa interiörerna ur borgarklassens liv
under 1790-talet, och hon har som kvinna alldeles särskilda
möjligheter att lyckas i försöket att återgiva hemmets värld.
Fullt förutsättningslös verklighetsteckning i modern mening,
utan alla bihänsyn, finna vi emellertid endast sällan hos fru
Lenngren. Klassiker som hon var till temperament har hon ännu så
mycket av de gamla doktrinerna kvar, att hon icke ofta vågar ta
i den alldagliga verkligheten annat än som satiriker. Någon gång,
såsom i "Vauxhallen", tillåter hon sig ett ordentligt avsteg i
"holländsk" smak, men även då drar hon till sitt försvar ut en lär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
