Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 Anton Blanck
Den omedelbara anledningen till att fru Lenngren skrev denna
tendensnovell var de hårda tiderna. Den ekonomiska situationen
var förtvivlad. Efter två missväxtår voro brödprisen mycket höga;
nöden under vintern var stor i huvudstaden, Dagligt Allehanda
hade satt igång en stor insamling till julen, och de första dagarna
på nya året kom det till oroligheter även i Stockholm (tidigare
och allvarligare i Göteborg och Malmö). Det var den genomusla
ekonomiska situation, som till sist framtvang Norrköpings riksdag.
Folket vände sig särskilt mot köpmännen. Man talade om att
storma bagarbodarna, och agiotörerna, som nu togo 56 à 59 proc.
på de i oerhörda mängder cirkulerande riksgäldssedlarna, voro
alldeles särskilt hatade.1 Fru Lenngren med sitt livliga
välgörenhetsintresse gjorde sig till folkets röst. Det är förklaringen till att
hennes novell blev ett populärt skillingtryck och gav Envallsson
stoff till ett rörande tendensdrama, där man för övrigt kan se en
glimt av den lenngrenska realismens betydelse. Men novellen och
dess historia ger oss också en liten inblick i författarinnans sätt
att se på livet.
"Det blef ingen julgröt" är borgerligt sentimental, alldeles för
mycket söndagsskolemässig och dygderik. Sentimentaliteten har
annars föga att göra med fru Lenngrens öppna, ganska manliga
sinne. Hon kan självbehärskningens konst och är strängt taget
alldeles främmande för den småborgerliga känslofullheten i en
richardsonskt instängd liten hemvärld; hennes utpräglat
intellektuella läggning och uppfostran räddar henne från att skatta åt de
osmakliga överdrifterna hos den specifikt borgerliga känslo- och
gråtlitteraturen. Under hennes första decennium i Stockholm finna
vi ej den minsta ansats till sentimentalitet i hennes dikt och den
blir sällsynt även under 90-talet. Men någon gång tränga dylika
känslor fram och det just vid tillfällen, som hedra hennes hjärta. Fru
Lenngren var ju enligt alla vittnesbörd mycket välgörande, utan
all ostentatioD. Man märker också, att hon vid vissa tillfällen,
särskilt vid jularna, inte kan behärska sitt goda hjärtas rörelse, utan
impulsivt griper till pennan för att hjälpa stadens fattiga genom
1 Jfr C. Hallendorff i Sveriges Riksbank, Sthlm 1920, Bd 3, s. 207 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
