Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 43
klassiska målningen av barnkammarvärldens dagliga liv,
koncentrerad i frasen:
Min barndom sedermera gick
Förbi i vanligt fuktigt skick.
Men även i de ryktbara barndomsidyllerna tecknar hon barnen
själva alldeles friskt och naturligt, med den rätta tonen av
vildmarksliv à la indianer och vita mitt uppe i äldre folks välordnade
samhälle, även om hon själv känner ett "sorgligt ljuft" styng i
hjärtat, när tanken återgår till denna evigt flydda vår. Barnidyllen
är årtiondets specifika metamorfos av den gamla paradisdrömmen.
Lamm har (Upplysningstidens romantik II, s. 466 ff.) behandlat detta,
och jag kan tillfullo instämma med honom. "Pojkarne" och "De
små på landet" visa slående enkelt hur fru Lenngrens realism
tränger in i rousseauismens idyllvärld. Möjligheten att skapa en fullt
naturlig, verklighetstrogen idyll; fri från genrens nedärvda fadda
konventionalism accepteras begärligt. Man får i realismen ett skydd
för sin kärlek till den gamla drömmen. Hela denna diktarts
psykologi finnes för övrigt mycket klart framlagd i en liten uppsats om
idyllen i Silfverstolpes Litteraturtidning 1795 (Bd I, s. 353). Den
avtrycktes in extenso i StockholmsPosten och förtjänar att läsas:
Den egenteliga Idyllen är et af de Skaldeslag, hvari til och med
verklige Poeter sällan lyckas, och som, oaktadt den grad af fullkomlighet,
hvar-til en och annan af dem förmått bringa det, dock minst af alla kunnat
göra anspråk på et allmännt bifall. För ait njuta de mäst fullkomnade
målningar ur en arcadisk verld, fordras en viss sinnesförfattning, en viss
stämm-ning, hvilken hos en bildad menniska sällan infinner sig. Man må här ej
skjuta skulden på vår tiltagande aflägsenhet ifrån Naturens Enfald; själar
af en högre odling hafva återvändt til den. Snarare ligger orsaken dertil
i sjelfva detta skaldeslags beskaffenhet, sådant som det hittils vanligen visat
sig. För det första är det ganska svårt, at föreställa sig verkligheten af
en verld, hvari de handlande personerne i Idyllen upträda, och hvari de
kännslor utveckla sig, som de röja. Verkligheten af en sådan verld kan
aldeles icke så förstås, at de yttre förhållanden, sådana t. e. som den
älskvärdaste af alla Idyllskrifvare, Gessner, upgifver dem, någon gång i sjelfva
verket måst finnas; men en poetisk verklighet i dem äger man at fordra:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
